"Livet är en sak som man ska vara rädd om, förstår du inte det?"
Så säger Ronja Rövardotter till Birk Borkason när han planerar att övervintra i Björngrottan, något som säkert skulle leda honom till döden.
"Hade jag fått välja skulle jag vara frisk!" sa en av mina patienter när jag stod och lade upp hennes hår på hårrullar.
"Jo, men ibland får man ju inte välja..." började jag tveksamt, eftertänksamt, funderade över hur jag skulle säga något klokt eller positivt om hur livet ibland inte ger en något val, för NÅGOT borde jag i alla fall säga.
"Ibland!?" utbrister min patient. "Jag får aldrig välja, jag är sjuk jämt!"
Personen jag pratar med är ingen gnällspik, hon är en kvinna med kämparanda. Jag behöver inte hålla något motiverande tal om att välja sin inställning, för hon har redan valt. Hon håller hårt på att kunna klara det hon klarar själv, och vill inte vara någon till besvär. Hon kan säga till hur hon vill ha det, och när jag lovat att hon ska få duscha och mitt löfte kom senare än jag lovat låter hon mig minsann få veta det. Hon är inte bitter, hon konstaterar det bara. Det som de flesta andra också konstaterat: Livet är inte rättvist.
Och är det något som jag verkligen gått runt och funderat över, på min avdelning hela förra sommaren, så är det livets orättvisor. Vem som får leva och inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så hittar jag ingen logik. En ung människa som haft hela livet framför sig, varit aktiv och levande, funnit sitt livs kärlek och bara drabbas av en sjukdom och dör? Och jag med alla års självdestruktivitet bakom mig, uppslukad av att lära mig leva självkonstruktivt, varför får jag leva? Jag får lust att skrika åt Gud: "Varför gör du sån skillnad på människor?" men antagligen är det det han inte gör. Då skulle jag vara den som var död, eftersom jag aldrig gav livet något värde. Det blir kanske orättvist, och tankarna går lätt till att se livet som ett lotteri: där högsta vinsten är varje ny dag, varje nytt ögonblick, som jag får leva och ha hälsa. Livets värde ligger i att livet är så osjälvklart och oförutsägbart att varje tidssekund vi får leva är värdefullare än vi förstår. Ändå finns det kvar där i bakgrunden, tanken att "Hade jag fått välja hade det varit annorlunda... Åh, det är så orättvist att jag inte får välja...!"
"En man hade rest långt för att träffa den vise mannen i den avlägsna lilla byn. Resan hade varit mödosam - han hade uthärdat en 40 mil lång bussresa på en näst intill obefintlig väg för att sedan på egen hand gå genom en snårskog.I vanliga fall skulle han aldrig ha utsatt sig för den här sortens prövningar. Men han var fast besluten att träffa den vise mannen, så han kunde få veta vad han skulle göra åt alla sina problem.
Knappt hade han kommit innan för dörren hos den vise mannen, förrän han började med sin klagovisa.
'Mitt är så misslyckat. Jag har ett jobb jag vantrivs med, men jag har inte tillräckligt bra utbildning för att söka ett annat. Mina barn har ingen respekt för mig och jag misstänker att min fru är otrogen. Inte ens min hund tycks gilla mig!' sa mannen uppgivet.
Den vise mannen lyssnade på mannen, och när han till sist tystnade, frågade den vise mannen: 'Vad tycker du om din längd?'
'Min längd? Den tänker jag inte så mycket på' sa mannen och rynkade pannan. 'Den är väl okej antar jag. varför frågar du det?'
'För alla som inte föds in i fattigdom och misär, är världen full av möjligheter och val', svarade den vise mannen. 'Jag har tänkt mycket länge på detta och jag har till sist förstått att det enda som vi kan klaga över här i livet är vår längd. Det är det enda som är oss givet. Vi får klaga över vår längd, men det är också allt.'"
Jag hittade ovanstående text i en bok som heter "Det är aldrig kört!", och egentligen fortsätter den några rader till, men jag tyckte inte de behövdes för en avslutande poäng i det här inlägget.
/Inece
Tidigare inlägg i Bli vän med döden-serien finns att läsa: Här(del 1) och här (del 2).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar