Att tänka om...

Vad var det jag sa om mig själv nu igen? Dålig. Klantig. Oduglig. Varför då? För att jag är för tyst. För att jag ofta tappar något i golvet, spiller  något, tankspritt går rakt in i en lyktstolpe. Vad var det jag var så rädd för? Att inte ha något att säga, att riva hela världen, att inte ha något att ge när min längtan är att göra något tillbaka när livet ändå är såå gott mot mig. Men tänk om, något jag tar mig för skulle lyckas? Tänk om jag såg mina bra egenskaper ibland framför de mindre bra...?

När man hittar platsannonsen om sommarjobbet som kan bli början till förverkliga sina omöjliga drömmar, vad tjänar det då till att sucka uppgivet över hur omöjligt det verkar? Hur det ändå inte vore någon idé att jag söker det jobbet, för att bredvid alla andra sökande: Varför skulle de vilja ha mig?
När det kryper under skinnet på mig, att jag så gärna vill ha något att göra och något jag skulle kunna tänka mig passerar framför min näsa, utan att jag vågar höja min röst för ett enkelt litet "Jag vill!". För om människor såg mig genom mina ögon, skulle de aldrig tycka jag var bra nog... Tänk om det är jag som har fel, och andra som har mer rätt? Och tänk om drömmar blir verklighet för att vi vågar söka deras förverkligande istället för att sucka över att de är "omöjliga"? Är det en större besvikelse att våga hoppas och inte få det man hoppades på än att inte våga hoppas av rädsla att bli besviken?

Vad är det jag är så rädd för? Är det verkligen att jag ska misslyckas, när jag så ofta klantar till något att jag borde veta mycket väl att ett misslyckande inte varar för evigt och faktiskt inte dödar en? Eller är det för att lyckas? För att om jag lyckas med det jag tar mig för med, tvingas jag att tänka om. Och vem vet vart det slutar?!

/Inece