Sprida värme.

Det var en vanlig vintermorgon. Minusgrader. Jag kom för sent iväg till skolan och försökte gå fortare. På vägen kommer jag från ingenstans att tänka på berättelsen om när Jesus åker båt med sina lärjungar, det stormar och Jesus sover tryggt. Jo, jag känner igen mig, tänker jag, med mina stormar. Visst försöker jag, väcka Jesus, undrar hur han kan sova... Två minuter sen anländer jag till föreläsningssalen, en kurskamrat säger "hej", jag kastar av mig min mössa, springer och hämtar papper vi fått för föreläsningen samtidigt som jag flåsar ett "hej" tillbaka och lägger märke till att en annan kurskamrat småskrattar för sig själv. "Vad skrattar du åt?" frågar jag och sätter mig ner bredvid henne. "Jag känner igen mig... I din andning", svarar hon och säger något om astmaliknande på grund av kyla. Lite fundersam lägger jag mina saker i ordning och föreläsningen börjar.

På vägen hem, fryser jag om händerna. Jag bestämmer mig för att gå in på Ica-affären för att värma mig innan jag fortsätter. På väg in stannar en främmande farbror mig. "Det är varmt och skönt", säger han, och jag tittar frågande på honom. "Är det?" säger jag misstroget, och han börjar prata om sin mössa medan jag bestämmer mig för att inte vara en frusen, trött, stressad irriterad sjuksköterskestudent på väg hem, utan en vänlig människa som försöker bekräfta andra människor också. En vänlig, varm människa som kan lyssna och föra en normal konversation om en varm mössa en kall vinter dag.
Lugn i stormar. Ljus i mörker. Värme i kyla. Alltid dessa kontraster i livet.

Jag minns hur jag någon gång försökte formulera en definition om hur jag ville leva med dessa kontraster.
"Jag vill vara där, mitt i kaoset, men ändå kunna vara lugn. Jag vill göra det jag inte vågar, känna kontroll mitt i min vildaste panik. Jag vill vara den som talar sanning, även om alla andra ljuger. Jag vill vara den som vågar, när alla andra inte törs. Jag vill vara ett ljus, i det mörkaste mörker. Hopp i landet Hopplöshet. Jag vill vara den som stilla lyssnar, när alla skriker. Jag vill vara en skillnad!"

Nyligen visade någon en filmsnutt för mig, om hur stort universum är, och visst inser jag att jag verkligen bara är en smådel av ett gruskorn, om ens det, när man ser från det perspektivet. Plötsligt känns mina drömmar om att göra skillnad så obetydliga, som att allt de är min egen lilla egotripp. Där min blogg är en någorlunda självcenrerad rabbling av ord, som jag inbillade mig betydde något. Och mina bilder? Vad är vi små till för egentligen? Ändå, fortsätter jag mitt tassande fram, nyfiken på vad som kan hända under en dag. För försöka att säga något tröstande över en telefon till en hjärtbruten bror, heja på en kurskamrat som precis påbörjat en ny praktik och dela tankar om sorg över en chatt till en annan vän. Små, små saker, för allt min insats bestod i var att existera. Sedan går jag i vårsolen och sjunger en trudelutt tyst för mig själv, ler mot människorna jag möter. Ser deras ansikte förändras från normalt, gåraktfram-ansikte till att smittas av mitt leende. Det är värme, och att lilla jag i det enorma universum får försöka vara den skillnaden - det är så litet att det är stort.

/Inece