Internetreflektioner...

"Det här är till alla er som anklagar oss för att inte vara oss själva online. Bevisa att ni är självrättfärdiga hycklare i några enkla steg... Öppna er webbcamera eller program ni tar foton med, klä av er nakna, och använd den bilden som avatar på alla ställen du finns på online... Skulle ni göra det? Nej, sluta då klaga på att andra inte visar sitt 'sanna jag'... Alla är selektiva med den identitet är de väljer att visa i Second Life, på sin blogg, Facebook, Twitter..."
Tankar (förkortat återgivna) av Botgirl Questi under öppningsföreläsningen av Viritual Worlds Best Practice in Education Conference 2011

Det är obligatorisk uppgift i en kurs jag läser att närvara på en konferens i Second Life (en datorspelsvärld) och konferensen öppnade med att tala lite om vilka vi är på Internet. Det var en intressant föreläsning som peta lite på saker som jag har funderat lite på. För det är ju verkligen så att det finns sidor av mig som jag visar mer för människor jag träffar i verkligheten än här på bloggen. Och när skulle jag i verkliga livet presentera mig som "tjejen med tala inför folk-rädsla och föreläsningsdrömmar", men det passar sig bra på bloggen, som något slags tema på något jag återkommande skriver om. Fastän det nu börjar ändras och jag  ändrat presentationstexten av bloggen - vad finns då kvar när våga tala-rädslan inte längre finns?
Ibland gillar jag tanken på hur lätt man bara kan försvinna från Internet egentligen. Om jag slutar skriva i min blogg, tar bort min Facebook, struntar i Twitter (förstår ändå inte riktigt hur det funkar), och inte har en mejladress så är jag helt plötsligt onåbar för flera människor som är vana att då och då få lite uppdateringar av mitt liv. Människor som inte känner mig, eller bara halvt känner mig...
Mesta delen av mitt liv, sker ändå inte framför datorskärmen. Mina fritidsintressen, människorna jag träffar är oftast bestående av kött och blod, och inte av 1or och 0or, men det fascinerar mig ändå att människor kan leva framför datorskärmen som jag lever i verkligheten. Människor som har sitt jobb och sin vardag i Second Life, och ser det som sitt sätt att träffa nya människor - att mingla i Second Life.

Vår samhälle, lever ett liv på Internet, parallellt med livet i verkligheten, i en värld som utvecklas snabbare än vad jag hinner lära mig den. Ändå är finns det något som drar mig ditåt, ungefär som att jag vill vara med och utforska, nyfiket, hur långt denna teknik-era kan nå. Vad av det är värt att ta till oss, och använda, i sjukvården, i utbildning, som fritidsintresse? Vad är inte det?  En annan frågeställningar är över hur många olika sätt man kan socialisera sig eller umgås med människor på, och huruvida dessa sätt är bra bara för att de är möjliga?
Jag lär nog skriva några inlägg till om det här. För att jag måste ändå fundera över det i min kurs, och när jag ändå funderar kommer jag säkert ha ett behov av att skriva det ur huvudet så jag inte exploderar...

/Inece