"Döden, döden..."
Astrid Lindgren och hennes syster inledde alltid sina telefonsamtal med att säga detta, så att det var överstökat och de kunde tala om allt annat.
Jag känner mig tjurig. Mot livet, mot det som en gång var mina drömmar, men som jag numera har insett inte är riktigt min grej. Det där med att "bli vän med döden", tänker jag, fungerar dåligt. Döden är inte min "vän", vi är inte ens goda arbetskamrater!
Jag undrar hur jag ska ta mig igenom resten av sommaren, för döden har bytt ut mitt leende mot några tankerynkor i pannan, och jag tänker att jag inte längre sköter mitt jobb så bra som jag annars skulle. Skärpning! säger jag till mig själv, och ler lite igen, sjunger en trudelutt med vår nye boende och fortsätter jobba - det handlar ju bara om resten av sommaren...
Några veckor går, och jag får veta att en boende som lyst upp vår avdelning också har gått bott till slut. När en av undersköterskorna kommer nästa dag blir jag den som får informera om det.
"Hon har..." börja jag, men ordet "dött" låter så slött och "avlidit" känns konstigt och obekant att finnas i min mun, men jag säger det ändå. Sen svarar jag på min arbetskamrats frågor så gott jag kan. Vi samtalar om avsaknaden av patientens närvaro, om hur länge vi trodde hon skulle leva, och hur sista tiden i livet var...
För ett par år sedan fick min plastmorfar cancer. Det var min mormor som berättade det, och hela den sommaren fick jag höra om alla sjukhus besök, alla mormors tankar om cancer och hans eventuella död, men själv sa jag aldrig någonting till någon om det. Jag bar den tyngden inom mig istället, och det tyngde ner mig (allt gick sedan bra, och min plastmorfar har mått rätt bra de senaste två åren). När min farfar i juni förra året ringde och berättade att farmor fått cancer i lever, som spridit sig till nånstans höll jag kvar känslostormarna tills jag lagt på luren. Sedan berättade jag det för min pojkvän. Vande mig vid tanken att också min farmor är dödlig, och bestämde mig för att jag måste hinna träffa henne under sommaren!
För varje gång jag förmår använda ordet "död", och dess synonymer, blir ordet mindre hotande. Jag kan sköta mitt jobb igen, och det faktum att jag är levande och mina patienter är döende är inte längre lika skrämmande. Det är visserligen någonting jag måste påminna mig om, de gånger då jag har ett visst tempo, som min patient kanske inte hinner med i. Då får jag stanna upp, vänta in och sänka mitt tempo i fortsättningen.
"Men är det inte jobbigt när de dör...?" frågade en av de andra sommarvikarerna, som mest jobbat på andra avdelningar hela sommaren, mig. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, på ett sätt är det tungt att gå runt och fundera över döden och hur skört livet egentligen är. På samma sätt ger det så mycket glädje. Jag får en sån där känsla; att jag är med och gör något som ser litet ut i våra ögon, men egentligen har större betydelse än jag förstår mig på... Jag inser att jag älskar mitt sommarjobb, just för att det utmanar mig på så många sätt: min syn på livet, och döden, hur jag förhåller mig till det i verkliga livet och när jag jobbar.
Att inte våga prata om döden, blir lite som spöken i garberoben eller monster under sängen. Finns ordet invant i ens vokabular skrämmer det inte lika mycket som första gången man tänker på det, och likväl är finns det inga spöken eller monster i varken garderoben eller under sängen när man tänder en lampa. När man kastar ljus på det skuggade okända visar det sig ofta vara något "snällare" än vad vår fantasi skenat iväg det till. Nu menar jag inte att "Döden" är något lättsamt, varken att tänka på eller prata om, men att vi kanske lägger för mycket fokus på vår rädsla för att ens nämna döden, så att vi glömmer att våga ta vara på livet?
/Inece
Tidigare inlägg i Bli vän med döden-serien: Här (del 1), här(del 2), och här(del 3).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar