Egentligen ägnar jag mig inte så mycket åt att måla mig själv, men om människor vill tro att det är jag i mina bilder så kan de göra det, det är deras tolkning.
Jag målar ut min fantasi. När jag målar händer det något med tiden; jag kan sitta stilla i flera timmar och tro att det bara har varit 15-30 minuter. När jag ritar på föreläsningarna lyckas jag sitta stilla och snällt, lyssnande i längre stunder och när jag sedan tittar på bilden efteråt finns föreläsningen också i bilden. När jag målar, så är det en annan värld. Ett "underland", som Narnia eller Fantasien (från Den oändliga historien) och där finns inte alla begränsningar som finns i verkligheten. Där finns inte mätbar tid att förhålla sig till, men där finns spänning och fantastiska, och knäppa, bilder. När jag målar, möts verkligheten med mitt fantasiland, och på så sätt finns mitt fantasiland med i bilderna. Och, jo, det är väl en liten, liten bit av mig, men ändå inte så att jag skulle något av det för självporträtt. Inte ens detta...:
 |
För den som bara lärt känna mig via bloggen: Ryggsäcken på bilden ser ut ungefär som den jag går runt med i verkligheten, en kompis lade nyligen märke till att en pensel stack upp och skrattade lite åt det, medan jag tänkte att det är en sån grej som skulle finnas med om jag nån gång målade ett självporträtt. Tjejen på bilden, någon skulle kunna påstå att hon har mitt trollhår (som står åt alla håll när det är nytvättat och stannar så om jag inte kammar ut det och gör något), och kläderna är lite väl lika min klädsel också. Hårfärgen är inte omöjlig, och att trädet och musiken fortsätter utanför bildens kanter skulle kunna vara min upptäckarlust. Men det är bara en bild som alla andra. Lika mycket självporträtt som vad min namnteckning är.
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar