Uppre(n)sning.

"Plugget tuffar på, och jag har dagar då jag inombords skriker av panik för allt ansvar som jag om två år kommer ha i mitt yrke. Jag är så... Jag kan inte förstå hur jag ska passa som sjuksköterska. Det är så mycket att hålla reda på och jag är så liten, osäker och otillräcklig."

  Inece's dagbok, den 6 Februari 2010

När jag skrev ovanstående ord, reflekterade jag inte över vart mina dåvarande ansträngningar var påväg (varför skulle jag, jag hade väldigt klart för mig vart jag ville?), men jag minns tydligt fast jag inte kan svara på vart hela våren egentligen tog vägen.

Jag var glad att jag hade hamnat i en bra studiegrupp, det flöt så fint i början; vi diskuterade allihop och låg åtminstone ett halvt steg före. Sen plötsligt krockade jag och en av tjejerna i gruppen i våra diskussioner, och vi kunde sitta och smågräla om hur uppgiften skulle utföras. Jag kunde få förklara samma tanke dag efter dag, och hon tyckte det lät bra för att nästa dag ha glömt alltsammans. Jag suckade för mig själv, tänkte att det säkert var på grund av något språkligt missförstånd - och främst på min katastrofala icke-pedagogik - hämtade tålamod, och försökte igen, och igen, och ännu igen...

Jag; nyfokuserad och laddad att klara ännu en kurs på universitetet, siktade mot ett Väl Godkänt. Ett Väl Godkänt jag skulle förtjäna, och jag gav allt - på de uppgifter som inte att gick få mer än Godkänt på.

Min vän; som jag av någon anledning blev stressad omkring, hade blivit korthuggen och virrig. Jag fattade inte alls hur stressad hon var, över skoluppgifterna och livet i allmänt, förrän hon en dag bad om ursäkt för alla våra gräl (ibland lyckas man missa det mest uppenbara?)

Jag tänker på det här för att jag sitter med en uppgift, som inte blivit Godkänd, från just den kursen. Min strävan efter Väl Godkänt fick mig att snubbla över mina egna fötter. Samarbetet i gruppen, drev mig i bitar. När min vän 4 timmar innan redovisningen vill klippa filmsekvenser istället för att analysera dem (då analysen är det som ska vara innehållet i redovisningen) tar mitt tålamod slut och jag får ett frispel. Jag skriker åt henne att hon i så fall får göra det själv, springer ut ur grupprummet, halkar på mina skor, kliver upp, springer vidare, stannar och bryter ihop lite. Jag gav allt jag hade - men det var inte tillräckligt. När hemtentan på kursen ska skrivas har jag förbrukat den energi som skulle läggas på att få Väl Godkänt. Jag skriver ihop något halvsvammel, och blir inte oväntat Underkänd.

Jag hade inte hämtat ut min hemtentamen, jag ville inte kännas vid min besvikelse över hur jag sabbade hela våren för mig. Mina tankar om hur stort misslyckande jag var, fick många andra uppgifter att gå samma väg. Dominobricks-effekten. 

"Jag vill att du hämtar ut din hemtentamen, så att du kan läsa mina kommentarer", sa min lärare när vi samtalade om omtentamen. Jag gjorde det, och upptäckte något oväntat. Mitt halvsvammel var bara 2 poäng från Godkänt! Tänk om jag tagit reda på det istället för att grävt hål med mina tankar om hur misslyckad jag plötsligt blivit?

"Nu fixar du den här hemtentan!" peppade min lärare. Jag sa ett tveksamt "ja", och funderade över någon kommunikationstrategi om att peppa någon till att lyckas. Vem bryr sig om jag klarar tentorna? Jag. Och ja, nu fixar jag det! Det är ingen ide att att haka upp sig på gamla misslyckanden, det ger bara nya. Som Domino, fast om man tar bort varannan bricka i domino så måste brickorna rasa en i taget...

/Inece

(den smarta tanken om Dominobrickor, har jag stulit från "Sypernannyn" Jo Frost: ur något avsnitt då hon undervisar hur föräldrarnas son med ADHD skapar kedjereaktioner, och hur föräldrarna kan förhindra det...)