"Gå din egen väg i livet!"
En uppmaning jag försökt ta till mig, med blandade känslor. Ibland med en försiktig, men svindlande stolhet - jag gör det ju! Ibland med en frustrerad suck om hur svårt det är. Jag har aldrig funderat över hur många vägar det finns att välja fel på om alla har en egen väg att gå i livet - då hade jag väl inte vågat gå alls i rädsla för att gå vilse...
Denna dag blev inte som jag tänkte. Jag hamnade framför en tv, och såg reprisen av det senaste "Uppdrag granskning", och mitt hjärta gick i småbitar. Det handlade om två småbarn, som utan förvarning blivit omplacerade från sitt familjehem, till sin biologiska mamma. Av programmet av dömma, så verkar det bästa för barnen att få bo kvar i det familjehem som de bott i fyra år (i hela deras liv), men samtidigt jag tänker inte uttala mig - för jag har ingen helhetsbild i just det fallet. Jag tyckte bara det var hjärtskärande att se och höra: när barnen i telefon skriker att de vill till sitt familjehem, berättarrösten som informerar om hur barnen senare får flytta runt och placeras i ett nytt familjehem... Mina egna erfarenheter av att flytta, och byta familj, får mig att känna en smärtsamt medlidande för det liv de barnen får leva. och i min dator vilar ett påbörjat projekt, en idé till en bok, engagemang som dött ut på grund av tidsbrist.
Livet är så kort, och jag har så mycket idéer, så mycket jag vill göra för att göra den här världen bättre, slösar jag bort min tid på att plugga? Är sjuksköterska verkligen rätt vägval? Igår var jag så bombsäker på det, men samtidigt tror jag inte att jag kommer jobba som sjuksköterska när jag är klar med utbildningen? När jag ser intervjuerna med socialarbeterna, får jag tanken att om det vore jag, skulle jag gräva lite mer, och min längtan att ställa upp för de "svaga" utan talan skriker efter mer uppmärksamhet. Jag kanske borde bli advokat istället?
Alla vårens och höstens misslyckanden och motgångar, försöker de säga mig något om mitt vägval? Funderingarna på att göra ett studieuppehåll och göra något annat ett tag? Och att det kunde gå så åt skogen, att min praktik blev underkänd... Tänk om allt det försöker säga mig någonting, som jag inte vill lyssna på? Tänker jag tanken, att sjuksköterskeyrket inte är min grej, så blir det plötsligt tomt och konstigt. Mitt vägval känns ju inte fel, bara att livet går lite fortare än vad jag hinner med att ta in. Och att jag har mer att ge än jag kanske nånsin kommer hinna med i mitt liv...
Med min dator full av tankebeskrivningar till olika projekt, idér till böcker och försök att göra den här världen till en bättre plats, och människors uppmuntrande ord från ingenstans: "Du har så mycket kunskap, så många erfarenheter som du kan använda dig av.." fortsätter jag fundera över vart Livets väg egentligen leder för mig. Egentligen är det inte tidsbrist som är den största anledningen till att alla projekt finns orörda i datorn, utan mer brist på mod. Mod att följa mitt hjärta när det går sönder över något, mod att ställa mig upp och gå mot den hotfulla strömmen. Modet att vara den som kämpar, för livet, för rättvisa, för det som är värt att kämpa för. Så frågan lyder mer, vart jag ska gå för att hitta det Modet...
/Inece
Vad jag STÖR mig på, det är att det i Sveriges största tv-program visades upp hur extremt mycket barnen grät, och SÅNT anser Jag faktiskt är känslokallt och cyniskt. Punkt. Man GÖR bara inte så. Det är en sak att kanske spela upp det för tv-teamet ifall tv-teamet behöver känna att de snabbt vill få insikt i att barnen verkligen saknar sin fosterhemsfamilj, men det är absolut inte okej att spela upp sånt i tv. Det är KRÄNKANDE mot barnen. Det är FÖRAKTFULLT mot kommunen. Det är perverst.
SvaraRaderaUnder andra världskriget utfördes det krigsbrott på BÅDA sidor, och jag skulle ALDRIG acceptera om t ex en engelsman i sån situation skrivit/sagt att de BEHÖVDE mörda/våldta civila "för att få extra energi, att bli bättre på att mörda motståndarmilitärer och därmed snabbare kunna skapa fred för alla i Europa". Krigsbrott är krigsbrott är krigsbrott. PUNKT.
MIN analys är att fosterhemsföräldrarna inte betedde sig på ett korrekt sätt då kommunen ville diskutera återflytt av barnen. Vad de BORDE ha gjort, så som SERIÖSA människor gör, är att i ord och handling visa att de skall göra sitt yttersta för att göra det så smidigt som möjligt för barnen, MEN att de också förväntar sig att kommunen tar ett 24-timmarsansvar för att övervaka sådan högriskmiljö, alternativt att kommunen söker upp en annan harmonisk fosterhemsmiljö för barnen. Det är INTE värdigt i ett modernt samhälle att i sådana känsliga fall YTTERLIGARE lägga massa tung stress på barnen genom att i varje läge protestera och uppförstora allvaret i det hela. Har man en professionell inställning så gör man det som är bäst TOTALT SETT, alltså eftersom kommunen ville fatta ett beslut om att ca 4 år är NOG, så ACCEPTERAR MAN DET ÄVEN OM DET ÄR SORGLIGT, och man gör sitt yttersta FÖR BARNEN, man försöker vara så lugn som möjligt i närheten av barnen, man försöker avtraumatisera situationen i närheten av barnen.
Att kommunen tvingades ljuga ihop en historia för att kunna ta med barnen tyder ju bara ytterligare på att fosterhemsföräldrarnas inställning ÄR för traumatisk, för STRESSANDE för barnen, och att det då skulle bli nästan omöjligt att genomföra sådan förflyttning. Bara i sin negativa attityd, så tränar ju fosterhemsföräldrarna kommunpersonalen till att agera PERSONLIGT/MANISKT i att vägra lyssna på fosterhemsföräldrarna. Kommunpersonal "är OCKSÅ människor", och när fosterhemsföräldrarna skapar en situation där kommunpersonalen får känna som om de förväntas "agera på order av" en "tjänsteleverantör", så BLIR det personliga slitningar mellan fosterhemsföräldrarna och kommunpersonalen. Vad är förvånande i det? Det borde faktiskt fosterhemsföräldrarna ha förstått, och OM de verkligen siktat mot det BÄSTA FÖR BARNEN oavsett var barnen är, så hade de istället gjort sitt bästa för att UNDERLÄTTA för barnen inför/vid vidareflytt. T ex även givit en symbolisk present till barnen vid förflyttningen, så att de haft något att ty sig till under den svåra perioden precis efter vidareflytt. OCH givetvis påminnt kommunen om att DE på kommunen därmed är fullt ansvariga för vad som händer barnen i sådan högriskmiljö om det är tillbaka till mamman som gäller. Då hade det ju varit självklart att vidareflytt skett till en annan harmonisk fosterhemsfamilj. Då hade inte kommunpersonal agerat som i HAT mot fosterhemsföräldrarna. Hårfin skillnad, men ack så VIKTIG skillnad jämfört med hur fosterhemsföräldrarna verkar ha betett sig.
SvaraRaderaJag anser inte alls att jag är elak bara för att jag inte håller med er i sak. Bara för att människor har olika åsikter betyder inte det att alla som tänker nåt annat än en själv är elaka.
Grejen är den att det bara är TVÅ saker som gör att just de fosterföräldrarna EJ bör få behålla barnen; Att de spelade upp gråtande barn bara för att vinna i stort tv-program, Och för att de från början av kommunens beslut haft en anarkistisk inställning. Sånt anser jag absolut inte skall belönas genom att få sin vilja igenom.
Vad gäller min mailadress, så har det redan förtydligats i sådana här sammanhang att det finns för många människor som har en alltför respektlös/självisk inställning, som har en oförmåga i att inse att ett modernt samhälles storhet bygger just på att föra ARGUMENTATION, inte att "tvinga fram segrar" via psykisk/fysisk KRIGFÖRING och ansamlande av medborgargarden som vore de stenåldersvildar.
Hej anonym, och tack för din kommentar! Du har en del intressanta synpunkter, även om jag själv redan sagt att jag tycker mig vara för oinsatt att kasta mig in i diskussionen. Några punkter vill jag ändå kommentera:
SvaraRadera- Kanske var det inte fosterfamiljen som bestämde vad som skulle vara med i programmet? Utan kanske program-teamet på något slag. Ibland verkar inte media bry sig såå mycket om integritet heller, utan kanske mer om att få reaktioner - vilket barngråten gör effektivt. Inte alls ok det heller, men jag skulle inte vara så snabb att beskylla familjehemmet eller någon annan.
- Jag tycker inte att attityden från familjehemmet skulle varit negativ. Det jag har läst/sett så har de ifrågasatt om de tyckt något verkat konstigt och varit aktiv på att ställa frågor, för att de bryr sig om barnen. Kanske kan det uppleves som att vara negativ, kanske är det ett hot med en fostermamma som tänker själv och inte köper allt socialsekreterare säger. Jag vet ju väldigt lite om hur kommunikatioen mellan socialsekreterarna har varit, men... Man är Två i en dans!
Vi verkar i alla fall vara överens om att man ska ha alltid ha barnens bästa för ögonen, och jag tror faktiskt inte att det är enkelt. För visst måste man lyssna på barnen men måste man som familj eller handläggare också komma ihåg att man är den som är vuxen och ser ur ett långsiktigare perspektiv (förhoppningsvis? Skulle man frågat mig när jag blev placerad ville jag bo kvar hos min mamma till varje pris (jag anser idag inte att det skulle ha varit mitt bästa), skulle man senare ha frågat mig, så ville jag inte ens ha kontakt med henne, ytterligare några år senare planerade jag att flytta till henne. Handläggare av barn i familjehem har en svår uppgift! Familjehemmet har också ett svårt uppdrag, att ta hand om någon annans barn. Och vem vet egentligen barnens bästa?
Jag får väl hoppas på att du kommer tillbaka och ser att jag mött dina åsikter då, för helt ärligt: Jag anser inte att du skulle vara elak bara för att jag inte håller med dig i allt du skrivit nu. Tvärtom, jag uppskattar att någon vågar ha en egen åsikt, så stå för vad du tycker!
Lev väl!
/Inece