Som nysnö på ishalka.

"Jag tror att du har väldigt höga krav på dig själv..."
En gissning tagen rakt ut ur luften, för vad vet hon, som enbart sett mig i fikarummet, om mig. Jag vill skaka på huvudet, och säga: "Nej, du har fel. Mina krav på mig är alldeles lagom..", men jag vet att det vore en lögn. Jag vill inte göra det jag gör jättebra, jag vill göra det perfekt. Och hur jag än gör: lyckas "jag" ändå hitta de där luckorna att sparka på mig själv - för något som inte var värt en spark. Ett lyckat venprov som inte längre gills som glädjeämne när jag råkade skriva in ett blodsockervärde på fel patient?
Ändå... Var inte jag förberedd? Jag som satt innan praktiken och skrev listor till mig själv, ändå fastnade jag i fällan att ha för höga krav. Varför bygger jag alltid för höga trösklar, som jag sedan snubblar på?

Det såg så fint ut, slätt, och stadigt, som nyfallen snö, men när jag väl började gå, var det som om den nya snön gömde gårdagens halka, och jag faller igen. Bäst som jag kliver upp igen, flyger en låttext genom huvudet, en vers på en sång som min körledare skrivit: "Jag har hört att det blev sagt: Det viktiga är inte att undvika att misslyckas, utan när man faller ner... att resa sig igen!" Orden stannar kvar och ekar under mina kommande steg. Att resa sig igen. Hur länge har jag inte uppmanat mig att göra just det: Försök igen! Det är nu du kommer att lyckas! Ge det ett försök till! Och det har tagit mig...hit. Jag försöker fortfarande för att jag försökt igen och igen, jag försöker igen och igen för att jag någonstans längs vägen hit anat spår av framgång... Det är ändå inte först nu, som jag verkligen reflekterat över hur svårt det faktiskt är att ständigt resa sig upp, igen, igen, igen...
När jag för en bortappade räkning på vilken gång i ordningen, jag misslyckas med att sätta en pvk på min patient, och min handledare säger: "Gör igen!" När jag till slut inte vill sticka alls, för att jag målat upp en bild av att kärlen bara kommer gå sönder, eller så sticker jag fel. Händerna skakar av min nervositet och nålen hamnar lite på sidan av där jag tänkte sticka, men min handledare säger åt mig att plocka fram sakerna gång efter gång. För varje gång, växer tanken om att "snart får jag inte försöka längre, snart ger hon upp sitt fantastiska tålamod...", men så till slut händer det. Jag lyckas!

Ibland kanske det behövs lite extra knuffar, till att våga ge sig på något igen. Om det nu är att ta venprov, bygga upp stabila matvanor, våga sjunga i en kör... Och sången som gått genom mitt huvud, har en senare textrad: "Hjälp mig börja om på nytt igen. Låt de misstag som jag gjort, vändas till något stort." Jag har precis avslutat min praktik, kanske kan jag kalla den för ett stort misslyckande på alla de saker jag kämpar med. Jag skulle våga ta plats, våga prata, inte vara för hård mot mig själv, men det blev inte riktigt så. Nu har jag ändå möjligheterna, att göra nånting annorlunda, så att det nästa gång blir bättre. Chansen för mina misstag, att bli en vändpunkt, till något mycket bättre. Chansen för mig att fundera över hur man bygger lägre trösklar, skaffa stadigare skor, sanda halkan innan snön kommer och gömmer undan allt. Då, helt plötsligt, blev mina misstag en grund till att något till slut kommer att funka?

/Inece