Strategi och envishet.

Killen borde väga åtminstone dubbla min vikt. Men min tränare hade sagt att han skulle kämpa mot mig, eller jag mot honom. Till min fördel? Att han redan var flåsande och trött och att jag är liten och slingrig, och envis. Jag kommer aldrig ge upp! Till min nackdel, förutom hans storlek: jag var också flåsig och trött, jag tror jag stukade lilltån i en tidigare match och jag råkar vara rädd om min tå. I övrigt vet jag inget om hans kampteknik ännu. Vi kommer igång och vi balansbrottas en stund, medan jag funderar över vad som är bäst hamnar jag i sämsta läget, hans tungd kanske mosar mina lungor, man jag tänker inte på det - jag är inställd på att kämpa och få i alla fall en poäng. "Är du ok?" frågar min kampkamrat oroat och jag andas ett "jadå", hittar en lucka, men han lyckas låsa min arm och jag måste klappa av. Några matcher senare, har jag konstaterat att "armlåsningar" är en av hans styrkor, och jag kämpar vidare extra noga med att han inte ska komma åt att låsa någon mina armar. 

Jag sitter med min handledare i ett rum. "Jag ser att du har det kämpigt", säger hon, och syftar på det vi så långt gått igenom på min praktik. Jag trodde det var mina vanliga problem jag kämpade med, tala inför folk, självKritikern och allt det där, men kan det verkligen vara det? Borde inte allt vara lättare med all övning all kamp som jag lagt ner? Nånstans i luften finns en bild av en bortkommen människa, en misslyckad sjuksköterskestudent, som egentligen inte är jag, men det blev en bild av mig ändå.
Ändå har jag från min första riktiga praktikdag på avdelningen, har jag sprungit efter min handledare, försökt luckorna att berätta vad jag kan och inte kan, hur bäst utför saker, vad jag vill öva mer på, mina förväntningar - när min lucka väl kommer har modet tappat andan.

Det blev inte alls som jag tänkte med nånting. Plötsligt sitter jag på halvtidsbedömningen och gråter över att jag har har så svårt att kommunicera med patienterna, samtidigt som jag försöker förstå varför. Jag som var en så lyckad sjuksköterskestudent i somras, när jag bara var "vårdare". Min lärare frågar efter min strategi, och nog undrar jag vad som hände med mina strategier. En svag minnesbild av gymnasieskolansmatsal skymtar förbi en morgon när jag går och bannar mig för att jag inte ätit frukost. Middagen dagen innan, slarvade jag visst också bort. Mina matvanor är inte lika stabila längre, inser jag, och jag minns att jag någon gång konstaterade att jag i de perioder som jag kämpade med maten inte orkade kämpa med människo-rädslan lika aktivt. Nu blev allt av någon anledning kämpigare än vanligt, och jag lyckades inte att hålla uppe både mina fallande matvanor, mitt nertryckta självförtroende och och en fasad av självsäkerhet mot den där rädslan när människor kommer fram och försöker prata med mig. Eller när jag ska prata med dem. Det blev så fel!

Jag undrar vad jag skulle ha svarat, om någon stannat mig och frågat: "Vad kämpar du emot egentligen?" För vet vi alltid vad vi kämpar emot? När det senaste året har varit matvanor, tala inför människor, balans på självkritik, alltid en kamp mot nånting, så kan jag lätt hamna i att jag kämpar på - av vana - utan att fråga mig vad som egentligen är kämpigt. Jag skulle kunna ge mig på killarna på BJJ:n med bara min envishet, och jag vet att de berömmer mitt kämpande, men när jag lär mig teknikerna kommer jag att inse hur mycket energi man kan spara på att vara strategisk. Så vad gör jag nu?
VFU:n kommer bli underkänd, och min handledare råder mig att ta en långpromenad på kvällen och tänka igenom vad jag ska göra. Jag går, inte med samma drivande tempo som höstens tidigare promenader och cykelturer, utan stillsamt och jag tänker efter. SjälvKritikern har tillfälligt somnat av eftermiddagens möte, och bortanför all destruktivitet frågar en tyst röst: "Inece, vad har du egentligen uppnått i år? Minns du hur du såg på mat och motion i vintras - hur omöjligt du tyckte att det var? Vågade du inte spela in dig själv på film och analysera inför klassen? Av alla utmaningar du har haft, har du inte klarat de flesta bättre än du trodde? Vad gör då detta misslyckande? Du har inte förlorat dig själv än, du kan fortfarande kämpa. Men vad kämpar du egentligen emot?"

Ska man kämpa, är det bra att känna till sin motståndare. Att veta om sina egna styrkor och svagheter, och Motståndets styrkor och svagheter. Annars är det svårt att använda sina egna styrkor mot motståndets svaghet, eller försöka skydda sin egen svaghet mot motståndets styrka. För att hitta en strategi, en uttänkt plan för hur jag ska vinna. Min tjurighet, mot en låsning av min armbåge, är en dålig kombination om jag inte vet att jag är överrörlig, eller inte tar hänsyn till det. Det blev nu vad det blev, och jag kan egentligen inte göra så mycket mer än att ta vara på alla nyvunna insikter, lägga upp dem på mitt bord, ta med dem i mina funderingar när jag formar en strategi för min envishet. Detta hindrar inte mig från att en dag bli sjuksköterska, det hindrar mig inte från att leva, det hindrar inte att jag kanske en vacker dag ser tillbaka på detta inlägg och småler åt mig själv...

/Inece