Hemma, från träningen. Jag ställer ifrån mig ryggsäcken, kollar datorn, och går till kylskåpet och funderar över vad som ska bli kvällens fika. En kvick reflektion viskar till mig att detta har blivit en självklar vana: Att äta något när jag tränat.
När jag fikar funderar jag vidare, tänker på hur fantastiskt det är att fika för att jag vet att min kropp behöver näring och energi för att fortsätta hänga med i mitt tempo, men lika mycket för att det är gott och för att jag faktiskt har förtjänat det.
Jag har varit väldigt ivrig på att träna sista tiden, och mina tidigare två kvällar i veckan med Ju Jutsu har utökats med Yoga på onsdagar, och Brasiliansk Ju Jutsu (BJJ) på söndagar, däremellan kan jag få för mig att cykla en tur! Samtidigt finns en liten varningsklocka i mitt huvud som inte vet när den ska ringa. Hur mycket är för mycket? Är min nyfunna förtjusning över att trötta ut mig på Ju Jutsun, cykeln, eller BJJ:n bara ännu ett destruktivt sätt att hantera livet? Eller är det faktiskt ett konstruktivt sätt att hantera min självdestruktivitet? Och vad utgör det stora skillnaden? Vem som har kontrollen? Jag vet bara vart jag inte vill hamna.
Ett minne gav mig en ledtråd till svaret på mina frågor. På vad min vaksamhet bör leta efter. Om jag upptäcker att jag har ett uppblåst tanketroll som skriker åt mig att inte kvällsfika, eller om tanken finns där av andra skäl än lathet då betyder det att jag bör se upp! Om jag börjar noja över vikt, mått och kroppsform, mer än att jag ska må bra, då bör jag se upp! När jag cyklar på kvällen, och "piskar" mig att cykla fortare för att cykla om min egen skugga, då befinner jag mig inte i min förtjusning längre.
Jag kvällsfikar! Utan att något av det jag räknat upp ovan är närvarande. Jag inser att det kanske är den största seger jag någonsin vunnit i mitt liv, kanske den största jag kommer ha vunnit när mitt liv är över, och jag har kämpat hårt för att komma hit! Och kanske är kampen inte helt över, utan jag har bara överläget just nu, men då ska jag minsann behålla det! Genom att fortsätta kvällsfika, njuta av min vinst att jag kan göra det bekymmersfritt. Genom att fortsätta träna, så mycket jag känner att jag klarar, och veta att varje slag jag träffar på kuddar, dockor, och säckar, är ett slag rakt i ansiktet på mitt tanketroll när/om det skulle hitta på något. Jag är liksom fri nu, på ett sätt jag inte varit på så länge... och ingen ska få ta det ifrån mig!
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar