Datoranslutningar och människor...

Jag laddar min första webbdesignuppgift till skolans server, reflekterande över alla nya ord: ”FTP-klient”, ”Element” ”Attribut”, ”Doctype declaration”, och hur svårt jag har att förstå min nya värld, eller hur jag lämnat min normala omvårdnadsvärld. Jag skulle fortfarande säga att jag är en sjuksköterskestudent, även om min väg har ändrats och jag vill kanske inte bli sjuksköterska längre. Jag är fortfarande samma sjuksköterskestudent ändå.

För att anslutningen mellan min dator och skolans server upprättas får jag vänta en stund. Något som kanske inte är roligt för den otålige, men medan jag väntar och funderar en stund ser jag plötsligt sambandet mellan mitt nya intresse och om min omvårdnadspassion. Jag förklarar processen mellan min dator och skolans server för mig själv: Först ska de hitta varandra, sedan ska de få kontakt med varandra för att därefter bekräfta den information jag angivit innan jag kan skapa en mapp på sidan och där jag ska lägga min uppgift. Att upprätta en anslutning mellan en lokal dator och en server måste få ta sin tid... Det är därför jag inte vill bli sjuksköterska längre! utbrister jag till mig själv, och jag har vetat det länge, men inte haft något sätt att kunna förklara det på.

Jag tänker ofta tillbaka på mina sommarjobb som vårdbiträde, min första sommar då jag försiktigt stapplade runt och undrade vad det var för fel på mina tankar när de skillde sig från mina arbetskamraters. När jag tyckte det var galet att storma in på morgonen, tända lampan, rycka bort täcket och med för hög röst säga ”god morgon” till någon som knappt ännu hunnit vakna. Kanske om man använder lite mjukare stil?

Om jag gör annorlunda, knackar när jag kommer in i deras rum, säger "God morgon", med mjuk lågmäld röst och väntar på ett svar innan jag tar undan täcket och hjälpa dem upp?  Om jag ägnar några sekunder extra åt att försöka ta reda på hur människans natt har varit eller något annat som kanske startar en behaglig konversation? Om jag går in till tanten, som alla säger ogillar unga oerfarna vikarier (precis vad jag var), utan förväntningar på hur hon ska vara - vad händer då? Och vad menar  undersköterskan när hon säger till mig om patienten att "han pratar mycket, men det är bara att vifta bort honom"? Vem vill bli bortviftad när de försöker säga något?

Allt skulle gå så fort.... Jag hade inte hunnit sätta ner fötterna på avdelningen, inte sagt hej till patienterna, inte hunnit berätta för min handledare för praktiken hur hon gärna fick handleda mig... "Ge det här till hon i andra sängen i det rummet", säger min handledare och räcker fram en medicinkopp och pekar på en halvsovande kvinna. Jag gör som hon säger, petar försiktigt på kvinnan och säger att hon ska få sina mediciner. Hon frågar mig vem jag är för någon, och jag svara, vad tabletterna är för några och jag vet inte, och min handledare tittar otåligt på mig. När dagarna flyter fram i samma jagade takt, och jag helt plötsligt står och försöker förstå varför jag som älskade patientkontakten mest av allt med mitt blivande yrke gömmer mig tyst i ett hörn. Ilsket sparkande mig själv på fötterna,skrikande åt mig själv att vara mer social, kommunicera mer med människor: min handledare, de andra som jobbar på avdelningen, patienterna... Men när jag vänder mig om för att fråga: "Du, kan jag skriva såhär?" istället för att stirra på min formuleringsångestfyllda rondanteckning i kvartar för att sedan radera den, ringer telefonen, min handledare svara. Nästa gång jag vänder mig för att fråga något ropar någon annan på henne, och jag längtar desperat efter mitt sommarjobb. Där var jag bra, tänker jag, men varför denna skillnad?

De ögonblick, då mina omvårdnadsförsök mottagits med någon slags tillit är en obeskrivlig, fascinerande upplevelse. Jag övergår från att vara främlingen som tränger sig på och blir en okänd hjälpsam "vän" istället. Jag blir insläppt i deras värld, och där finner jag det lättare att byta information, lättare att få svar på frågor, eller veta hur frågorna ska ställas för att få svar. Det är nästan precis som med datorn och anslutningen till Internet, att den behöver fungera för att vi ska kunna skicka och läsa e-mejl. Och jag älskar meddelandet att "Du är nu ansluten", både när det handlar om att jag får leka på Internet, men ännu mer när det betyder att jag är insläppt i någon annans värld.

Jag hann aldrig med det på min praktik, och jag kanske inte hinner med det som sjuksköterska, eller kanske behöver jag bara mer övning.

/Inece