Bli vän med döden 2: Döden - en del av livet!?

Här kunde han ligga och se Lovis sköta sina sysslor, medan dagen gick, här samlades rövarna omkring honom och skildrade sina dåd, Ronja kom och berättade hur hon och Birk hade haft det ute i sin skog. Skalle-Per var nöjd. "Det är så här jag vill ha det medan jag väntar", sa han. "Vad väntar du på" frågade Mattis. "Ja, vad tror du", sa Skalle-Per. Mattis kunde inte gissa. Men han märkte med oro att Skalle-Per undan för undan tacklade av alltmera, och han frågade Lovis: "Vad är det med honom, tror du?" "Ålderdom", sa Lovis. Mattis tittade ängsligt på henne. "Men det dör han väl inte av?" "Jo, det gör han", sa Lovis. Då brast Mattis i gråt. "Nä, far åt pipsvängen, skrek han. "Det går jag inte med på!"

-Astrid Lindgren, Ronja Rövardotter

När jag var på min första praktikdag som sjuksköterskestuderande, kom sjuksköterskan ut ur ett rum och berättade att en av hennes patienter just dog. Hon sa det till mig, som en återknytning på att vi tidigare talat om den patientens tillstånd. Jag reagerade på hennes saklighet, och frågade henne senare om det inte var sorgligt att döden kunde komma så nära inpå ens jobb. Det tyckte hon inte, utan beskrev istället den fina kontakten med de anhöriga och att kunna göra en fin sista stund - något som faktiskt kan vara "vackert".

Jag kommer ofta på mig själv med att ta livet för givet. Som att det är självklart att mina vänner lever så länge jag lever, att min plastmorfar som alltid funnits i mitt liv alltid kommer finnas. Resultatet av den inställningen blir att insikten om mina nära och käras dödlighet överraskar och skakar om, gör min värld orolig för en stund. Tänk om min plastmorfars cancer kommer tillbaka och han dör innan han får veta att jag tycker om honom? Tänk om... Den inställningen kan få mig att tänka: "Hon tar det så lugnt, som om döden vore nånting naturligt" om min handledande sjuksköterska, för att sedan komma på hur dum den tanken lät. Vad skulle döden vara, om inte något naturligt? Precis som något som har en början har ett avslut, så börjar livet med att vi föds och avslutas med att vi dör.
Men visst händer det att många människor vägrar, som Mattis i stycket ur Ronja Rövardotter, förstå det. Det kan vara människor runt omkring, eller personen som håller på att dö. En del människor, vet att det snart är dags, och väntar på att det ska ske, och någon annan stretar emot. Klamrar sig fast på varenda gnutta av liv som finns.

Vad är det med döden som skrämmer oss? Jag har alltid tänkt att det är allvaret i att livet kanske inte är för evigt. Jag skriver “kanske” för att jag vet inte vad som händer efter döden. Tron på ett evigt liv i himlen, eller att det bara är slut. Men döden skrämmer mig, vad har jag gett mig in på? Vad behöver jag göra för att bli av med min rädsla för det som rör döden? Ligger hemligheten i att släppa det hårda greppet om Livet, som jag - hur hårt jag än håller - inte kan kontrollera?

/Inece

Mitt första inlägg i Bli vän med döden-serien hittar du här.