Bli vän med döden

Det blev helt nytt för mig, att sitta på fikarasten på jobbet och prata om döden, men var egentligen inte konstigt då jag jobbade på en palliativ avdelning (palliativ vård = i livet slutskede, eller egentligen vård som inte botar). Min kollega frågade mig om jag haft någon patient som dött någon gång, och jag svarade att det hade jag inte. Det har jag inte.
Inte länge senare bedöms en av våra boende som "sent palliativ", och vi bäddar sängar åt de anhöriga, bjuder på fika och står i. Jag hänger med i det som händer, tar hand om människorna, lite skrämd över att jag vandrar på, för mig, helt okänd mark. Jag har aldrig ju jobbat med döden förut...

"Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden. Tror jag tralala."
Detta har varit ett av mina favoritcitat. Av Astrid Lindgren under inspelningen av ett tv-program om Astrid Lindgren, efter att hennes son hade dött. Det kanske inte ger mig så mycket klarhet om döden som det förbryllar mig: hur lär man sig leva så att man blir vän med döden? Finns det något bra sätt framför andra? Eller menar hon att vi genom att våga leva kommer vi, när livet är slut, våga dö?

Detta har varit ett litet tankeprojekt under förra sommaren, och med Astrid Lindgrens texter och citat som inspiration har jag skrivit några inlägg om vad jag har tänkt på, som en liten samling insikter jag mött av att anta utmaningen att jobba en sommar med palliativ omvårdnad.
Så nu återstår det att se om jag lyckas "bli vän" med döden, och vad jag kan lära mig av livet. Det var en väldigt spännande sommar...

/Inece