Ibland blir jag förbryllad över mig själv. Som när vi lär oss något kast på Ju Jutsun, och jag som är kasträdd - på alla sätt som går... Ändå kastar vi varandra.
Jag försöker tänka mig tillbaka, när jag tyckte det konstigaste med Ju Jutsun var att vi knappt visste varandras namn, men ändå brottades, försökte slå mot varandra och ta oss ur varandras stryptag - hur kan jag ge den tilliten till någon jag inte känner? Någon, som jag på höjd vet vad han eller hon heter...?
Men visst, nu är det bara en i gruppen som har samma färg på bältet som jag och vi har haft en hel termin att "träna in" oss till varandra. Då jag var stel och emotkämpande i början av hösten, är jag någorlunda följsam idag, men när vi nu börjar kasta varandra mer vågar jag inte. Att bli upplyft på någons höft, och därifrån falla i golvet - tänk om han tappar mig? Fastän allt jag ska tänka på är att slå av min landning på det sätt som vi fått lära oss, så tänker jag på allting annat också. På hur högt det ser ut att falla från min träningspartners höft - trots att hans fulla längd inte når högre än till brösthöjd på mina 160 cm... På att hur jag ska undvika att göra illa mig när jag landar. På att jag vill ha kvar mina fötter på mattan eller åtminstone landa på fötterna istället för ryggen.
Och kanske skulle man tro att det är lugnt när det är min tur att kasta, men då är tänk om-en omvända. Tänk om jag tappar honom? Tänk om han slår sig? Tänk om jag gör fel och gör illa mig? Att kasta en annan människa, vilken underlig känsla det är att lyfta upp min träningspartner och veta att jag kan kasta honom över höften "som ingenting", mitt ansvar att hålla fast vid hans arm och hålla upp honom i kastet, veta att situationen går inte ihop med mig: Jag kastar inte människor.
Jag måste lita på killen som är halva min storlek (jag är ju inte så stor direkt) och bli kastad, och han måste våga kasta mig. Annars blir det inget bra kast, eftersom jag landar fel och med större risk skadar mig om jag stretar emot. Om han skulle, istället för att kasta, försöka "lägga" mig på mattan kommer min landning bli dålig och han kommer förstöra sin rygg... Ibland måste man bara våga.
Kanske är det lite konstigt... Hur skrämmande något kan vara, men ändå tar man ett tveksamt litet steg och försöker... Hur jag i varje nytt bälte jag tränar till i Ju Jutsun, möter något som skulle kunna stoppa mig. Som jag skulle kunna säga: "Nej, det här törs jag inte. Det är för stort för mig. Tyvärr." om.
Jag skulle be en kille, som är duktig på datorer om hjälp. Kanske jag gillar den killen, och jag beklagar mig för en väninna att jag är så feg, och hon svarar: "Ibland måste man bara våga". Kastet vi har tränat nu, måste vi ha övat snart femtio gånger - hittills har ingen av oss gjort oss illa även om det inte varit fantastiska kast. Människorna som tränar mer avancerat lever fortfarande, trots att de blivit kastade så många gånger att de måste ha tappat räkningen för länge sen. Egentligen är sannolikheten för allt jag (eller andra) oroar över så liten, att jag borde inte fega inför det. Jag kan resonera länge fram och tillbaka, huruvida jag ska fortsätta med Ju Jutsun eller inte, men jag kommer alltid hitta något jag vill men inte vågar. Och ibland kommer det inte finnas något bättre svar än att ibland måste man bara våga...
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar