Om jag hade fortsatt?

Av en slump hamnade jag i en diskussionstråd, där föräldrar diskuterar vilken sport de inte vill att deras barn ska utöva. Intressant att läsa, men oj vad många som var emot gymnastik med motivationen att de inte vill att deras barn ska fastna i ätstörningar.
"Men jag har tränat gymnastik", protesterar jag i tanken och var nära ett "och jag har inte haft några ätstörningar!" Vilket kanske hade kunnat varit dagens lögn, fast jag aldrig kallar det jag kämpat mot för ätstörningar (bara tankar och beteenden som skulle kunna höra hemma i en ätstörningsdiagnos). Mitt mattrassel började först efter jag slutat med gymnastiken, så jag kan inte beskylla gymnastiken för mina villovägar i livet? Eller kan jag det? Visst fanns det väl redan då en grund till ett trassligt förhållande till matvanorna: att jag ofta struntade i att fika emellan skolan och gymnastiken, tackade nej till middag på kvällen efteråt? Att jag var "duktig" i skolan, och strävade efter att i allt vara duktigare? Att jag hade en väldigt negativ självbild?
Om jag inte hade slutat träna gymnastik, hade det sett annorlunda ut då? Hade jag då inte utvecklat mina ätstörningstankar och beteende? Självskadebeteendet fanns ju redan med i bilden, vad hade då satt igång det? Gymnastiken? Nej, jag kan inte tro det. Men fortfarande kan jag undra, vem och var i livet hade jag varit om jag fortsatt träna gymnastik?

Det var vilda diskussioner när jag slutade, men jag stod till slut fast vid mitt beslut. När jag ser tillbaka på det ser jag ett starkt markerande från min sida: Att jag kan gå min egen väg. Samtidigt en osäkerhet, som påverkas av kommentarer om vikt, mat och motionsvanor, och utseende ideal. En viktkurva som hos skolsköterskan är "normal", men mycket mer förändrad uppåt än bästa vännens...Sedan, ännu ett beslut: att sluta självskada. Jag kunde inte. På ett sätt, ledde min "egen väg" till att jag blev självdestruktivare, men vad hade hänt om jag inte gått den? Hade jag varit en personlighetslös duktig gymnast, en grå skugga av vad min omgivning ville jag skulle vara? Vem kan veta?
Alla barn/ungdomar som tränar gymnastik utvecklar inte ätstörningar. De som gör, eller gjort det, kanske spelade det ingen roll vilken sport de utövade? Kanske är det vanligare att tänka på sin kroppsform när det finns en förväntan att man ska vara "smidig"? Något som det verkar vara vanligt att ha en felaktig uppfattning om sig själv i.
Är det rätt av en förälder att förbjuda, eller tvinga sina barn att utöva en viss sorts träning? Vilket sätt är egentligen bäst för föräldrar som vill undvika att deras barn ska hamna i den sortens problem? Det är så lätt för mig, att berätta om min "förälder" och mina vägar, men vad är egentligen rätt? Jag hade en önskan, en desperat önskan att någon skulle förstå att livet gjorde så ont, men inga ord att uttrycka det med - det är inte lätt då att säga hur man vill att omgivningen ska göra. Och kanske är det lättare att skylla på sporten, än att inte ha ett svar på vad som egentligen är problemet?

/Inece