Beundransfel.

Vi ville alla vara som henne, tjejen som tränade artistisk gymnastik och var mjuk, vig och rörlig. Min förälder sa att hon var överrörlig, och förklarade att det var slitsamt på kroppen att vara. Mina öron var döva för nackdelarna, och jag hade satt ett ärlikamed-tecken mellan "överrörlig" och "duktig gymnast". Och jag ville ju vara en duktig gymnast...

"Du är överrörlig", konstaterade någon, under mitt första eller andra Ju Jutsu-pass någonsin. Och sen har den kunskapen fått vara utgångspunkt för allt, alla armlåsningar, då träningskamraten undrar: "Gör det inte ont?" För tränarens förmaningar om när jag borde klappa av, och träningskamraternas beundran: "Såna armar ska man ha!" Mina tystlåtna försök att protestera, det är mina armar som är fel, deras som är rätt, och det är något fel med denna beundran för något som kan vara en större skaderisk, eller på sikt sliter på kroppen. Men jag har gjort samma beundransfel sååå många gånger.
Tiden då jag jämförde mig med de vänner som skadade sig: jäntemot dem var jag mina problem aldrig allvarliga nog. En av mina vänner ville hjälpa mig, och i sitt försök att vara förstående jagade han igång jämförandet. Alla var alltid så mycket värre än jag: destruktivare, magrare... Det borde man inte beundra. Jag är hellre glad att jag inte befinner mig i de tankarna längre.

När diskussionerna tävlar om vem som varit "sjukast", varför är det inte samma tävling om att vara "frisk"? Hur vi jobbar på att vara rädda om oss själva?

När jag pratar med vänner som fanns med förut, som sett fragment av den galna mörka värld, jag en gång försökte leva i, hamnar jag lätt i en "roll". I ett ögonblick blir de självdestruktiva tankar jag kämpar emot, det som gör mig en smula häftig... Varför ska jag då kämpa emot dem? För ett ögonblick verkar det så vettigt att vända tillbaka? Till att försöka vara värst, självdestruktivast, magrast, duktigast, den som jagar sig själv hårdast... Men inget av allt som jag värderar högt i min nutid och framtid finns i den världen. Hälsa, självrespekt, balanserade livsvanor, äventyr...

Det är något fel med beundran. Vi fastnar så ofta i att beundra fel saker, eller på fel sätt. Många beundransvärda saker är så vardagsnära, och inte svåruppnåligt som vi gör det; som den trevliga damen i Ica-kassan som ser ärligt glad ut, vänskap, killen som håller upp dörren för gumman i trappuppgången, delande av erfarenheter två människor emellan - och de lär sig något av varandra!... Och det är ju något alla kan göra, utan att behöva tävla.
/Inece