"Det var något i stil med att jag skulle ha klättrat uppför Mount Everest och hoppat därifrån ner i en kuddgrop, gjort en pikerad volt med skruv och jag var ganska 'landad'."
Hela föreläsningen hade jag suttit tyst, en smula tankfull, men lyssnande. Min klasskamrater diskuterade, ämnet var evangelisationsstrategier - vad har jag att säga om det? Mer än jag trodde, men när jag öppnar munnen för att dela mina tankar vågar jag inte. Gång på gång använder jag varje lucka i diskussionen till att samla mod och när jag precis ska öppna munnen har någon annan tagit upp en tråd. Föreläsningen tar slut och vi ska avsluta med en bön, min chans att säga något försvinner...
"För jag säga något först?" hör jag mig själv flåsa, som om jag sprungit i en uppförsbacke och precis anlänt till rummet. Föreläsaren säger: "Javisst, självkart" och jag andas in, och ut, och säger vad jag har tänkt. Jag vänder mig till tanten, som kommit "utifrån" och mitt i diskussionen pekat på mig och sagt: "...och du, har inte sagt nånting under hela tiden!" Väl efteråt, när vi ber, svämmar jag över av mina känslor, och hur jag än försöker kämpa emot gråter jag. Inte inför folk, bannar jag mig själv, men det hjälper inte. Jag är glad att jag vågade, lättad att ha fått det gjort, arg på mig för att det ska vara ett sånt problem att bara öppna munnen och bara säga nånting...
Det har snart gått två år, sedan den föreläsningen på lärjungaskolan, och jag har fortfarande samma problem. Kanske är det inte lika svårt att få mig att säga något, men det är ändå svårt, och vi har mer och mer seminarium, som kräver att vi ska vara med i diskussionen. "Som om vi inte har nog med uppgifter", suckar någon och jag känner mig delad: en del av mig håller med om att det är mycket just nu, och att diskussionsseminaruim är ytterligare en stressfaktor, frustrerad över att det alltid är lika besvärligt. Den andra delen vill våga, och ser de minimala skillnaderna. Redovisade vi inte fritt från powerpoint-presentationen sist - det är väl framsteg jämfört med när jag gömde mig bakom papper som jag ord för ord skrivit hela min redovisning på? En del som tycker att lärarnas placerande av diskussion här och diskussion där är studentplågeri och en del som förstår att det finns en mening med alla seminarier...
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar