Jag tänkte jag skulle försöka vara säker på något jag inte alls kände mig säker på, men det gick inte riktigt så lysande. Jag kunde ha bett om hjälp, och litat på min osäkerhet tills jag lärt mig att vara säker. Men, tänker jag en stund på vägen hem, det finns olika sorters osäkerhet.
Jag fortsätter påstå att jag inte vet vad jag gör, att jag testar mig fram, men behöver man inte veta vad man gör för att göra ett bra försök? När min handledare på min praktik skulle sätta en "nål" på en patient som var ganska svårstucken, sa hon till sig själv: "Jag provar att göra såhär, det är inte 100% bäst, men det kanske fungerar." I samma situation törs jag knappt försöka. Men mina bildidéer i huvudet vågar jag ge ett försök. Jag har mina tvivel på att det blir som jag har min föreställning, men nånstans måste jag väl vara så pass trygg med min penna att jag har en fundering över hur jag ska försöka gå till väga.
Som med leken att rita av varandra utan att titta på papperet: Jag har lekt den så många gånger att jag vet vad som inte fungerar. Då måste jag, om jag vill uppnå en förbättring, försöka något nytt. På ett sätt "vet jag vad jag gör", samtidigt inte.
Det var en liten tanke bara...
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar