Efter att ha gått igenom en hel del gamla blogginlägg, men mest gamla dagböcker kan jag konstatera att mitt liv inte är som då. Det har förändrats, på många områden. Det mest intressanta är att jag aldrig trodde att det skulle göra det. Överallt finns förtvivlade frågor som "Kommer det alltid vara så här?", eller beslutsamheten att "även om det alltid är så här så tänker jag fortsätta kämpa!" Det har handlat självskadebeteendet, egentligen känslorna bakom det, och det har handlat om min rädsla att tala inför folk. Att lita på Gud. Det har handlat om en vilja att förändra världen och hur jobbigt det är att vara en levande, tänkande ungdom med stora önskemål och drömmar i livet. Och om att vara missförstådd, eller oförstådd. Det finns perioder där jag inte har några dagboksanteckningar att titta i, men på något sätt har ändå ord från den tiden bevarats, om hopplösheten jag kände när jag skulle börja "ta hand om mig" igen. Äta regelbundet, inte skada mig, hur jag tyckte att jag var fast i ett mellanrum. Jag hade aldrig varit tillräckligt "extrem" för att räknas bland de som hade/haft problem med samma saker som jag. Inte heller hade jag varit tillräckligt självbevarande så att jag vågat stå emot all kroppsnoja med att tro på att: "Gud skapade mig som jag är, och jag ska därför inte ändra på mig!"
Där tyckte jag att jag var fast, och jag trodde jag var ensam. Som i en svår labyrint utan nödutgång, och jag trodde att det bara fanns ett sätt att få slut på det jobbiga...
Jag vet inte vad som fick mig att inte ge upp just där och då. Ibland hängde jag nog bara kvar. Försökte och misslyckades om och om igen. Förstod inte hur det skulle vara möjligt, är det möjligt?
Så sent som i fredags konstaterade att en vana jag inte är helt överens med, inte är helt hälsosam. Och jag förklarar när en vän påpekar detta att jag försöker och hon kommer med hoppfulla kommentarer om att "bakslag är en del av förändringen". Hon vet ingen bakgrundsfakta till det "problemet", och när jag förklarar att det, säger hon leende: "Jag är övertygad om att nu är gången du lyckas!"
Man föreställer sig att lösningen ska vara snabb och direkt märkbar, medan det i själv verket går långsamt och stegvis. Under tiden vi envist knatar på och undrar om det aldrig ska ta slut, så upptäcker man så småningom att man faktiskt kommit en bit. Jag tänker på det när jag bär tunga matkassar hem från affären. Den korta vägen hem känns som en evighet, bara för kassarnas skull. Många gånger stannar jag och vilar, innan jag bestämmer mig för att jag ska gå till trädet 100 meter bort, och så går jag. Efter visst många pauser är jag hemma. Eller som i filmer, till exempel Lejonkungen; när Simba hänger i en trädgren och under honom rusar en flock gnuer, och Mufasa ska rädda honom. "Håll ut" ropar Zazu. Alltid skickar hjälten meddelandet "håll ut", medan han är på väg efter att rädda någon. Hur länge ska vi hålla ut? Och alltid är det precis när de inte orkar hålla sig fast längre, som räddningen kommer; något som inte går att förutsäga eller att man tänker på det just då. I efterhand tänker nog de flesta på hur det kommer sig att det blev att just det försöket av tusen som ledde vidare till en förändring? Varje försök är betydelsefullt.
Ibland kan en kort sekunds tanke från när allt verkade så hopplöst få mig att tro att jag är tillbaka, innan jag inser att så är det ju inte. Bara för att jag tänker EN tanke om att jag borde gå ner i vikt betyder inte det att jag kommer börja svälta mig. Att tanken på att skada mig, ibland dyker upp, tyder inte på att jag kommer att skada mig.
Ofta står vi stadigare än vi tror. Rädslan att falla tillbaka är helt naturlig, eftersom den följer med viljan att komma vidare. Viljan att falla tillbaka kanske man tycker är ologisk, men samtidigt; Det fanns en trygghet i det gamla beteendet. Man visste vad det gav, samtidigt som ju ovanare det "nya livet" är desto mindre vet man hur det är. Ju längre ifrån mina självdestruktiva idéer jag kommer desto mer inser jag hur det inte var något att ha och jag längtar verkligen inte tillbaka.
Nu har jag skrivit mycket om självskadebeteende. Det har varit en av mina saker, men många kan ju känna igen sig ändå. Och hade någon sagt till mig då att jag om x antal år skulle plugga till sjuksköterska, skriva ett blogginlägg om att inte ge upp och i övrigt trivas bra med livet, hade jag skrattat högt, som om det vore ett skämt. För det fanns inte i min värld då, men det är verklighet idag. Det kan absolut bli verklighet för dig!
Det är bara ett och ett halvt år sen sa jag "Aldrig!" om att utbilda mig till sjuksköterska, och det säger ju bara att man inte ska säga aldrig om något som inte är säkert. En sak är säker: Det är aldrig kört!
Och om jag inte sagt det bra nog, kanske Franklin D Roosevelt, säger det bättre:
"When you come to the end of your rope tie a knot and hang on."
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar