Bjuden på fest!

Att ge.
Pengar? Av sin tid? Av sig själv? Är inte det någonting vi gör jämt egentligen. I vår vardag, olika prioriterat. Så självklart, men ger vi alltid "rätt"? Många gånger kan jag önska att jag inte gav mitt engagemang i så många år till att förstöra mig själv, all den tid som kunde användas till att bygga upp något annat. Men var det bortkastat? Vem hade jag varit utan det? Eller till vilken hjälp hade jag varit för någon annan, när jag egentligen hade fullt upp med att försöka tygla mig själv. Att hjälpa någon annan om man själv behöver hjälp, är svårt. Eller så kan man hjälpa sig själv genom att hjälpa andra?
För ett och ett halvt år sen, egentligen inte så längesen, började jag med första hjälpen och då förstod jag inte vad som är meningsfullt. Jag som trodde att jag skulle behöva gå 6 år i skola och bli läkare för att göra något meningsfullt. Det mest meningsfulla jag har fått förmånen att vara en del av är små saker. Saker som kan tyckas vara obetydliga. Som att dela ut öronproppar åt ett gråtande litet barn på en endurotävling. Lägga en filt under någon som blivit medvetslös på en fest.
I lördags stod jag i mina röda Första hjälpen-kläder, beredd på vad som helst. När många enduroåkare kör en bana på 2,2 km och ska vinna över varandra bör man vara beredd på vad som helst, men ingenting hände. Vi fick dra någon motorcross av banan, trösta när fordonet gått sönder, och guida dem till vart man kunde tanka.

Senare på kvällen, var vi ett gäng första hjälpare från hela Sverige som satt på en fest på en restaurang. När vi kom in, stod det välkomstdrinkar (jag tror det var vin) med alkohol och alkoholfritt. Jag tog ett glas av det alkoholfria och tänkte, att om det kostar så får jag betala och funderade över om middagen skulle vara gratis. Först när alla sitter ner vid borden och någon börjar prata om hur dagen varit och tackar oss för att vi ställt upp inser jag att de anser att vi redan har "betalat". Att all lyxigt god mat är deras gåva att säga "Tack". Återigen, att ge. Och ge tillbaka. För att ge, krävs ju också att någon tar emot.

Att ta emot.
Ibland tror jag att det är något jag egentligen är väldigt dålig på. När jag väl "tar emot", gör jag det med dåligt samvete och jagande tankar om att "Jag är egentligen inte värd det här", istället för att njuta av det. Jag beundrar min pojkväns mamma som vågar konfrontera mig med det, och ibland säga till mig att bara ta emot ibland. Vi har åkt långa skoterturer tillsammans med familjen. En gång åkte vi till en stuga mitt ute i skogen, tände upp en eld där och jag satt och försökte värma mina frusna fötter. Min pojkväns mamma kommer då fram till mig och frågar om jag vill ha choklad eller kaffe, varpå jag studsar upp och säger: "Jag kan fixa det själv!". Min pojkväns mamma säger då: "Jag vet att du kan, men får jag inte göra nånting för dig?"
Någon gång när jag fyllde år, lagade hon min favoritmat, och bad min pojkvän som satt bredvid mig att duka. Min pojkvän suckade, och jag reste genast på mig för att börja duka.
"Nej, Inece, sitt du, det är din födelsedag. Du får inte duka."
Det finns människor som bara ger, och vägrar ta emot, eller som utnjuttjas på grund av deras generösa hjälpsamhet. Det finns människor som bara tar, tar, tar, och aldrig verkar ge tillbaka. Eller så gör de det, fastän att det inte märks, vad vet jag?
Att ge och ta emot, är en klurig balansgång. Ofta tippar det över åt någon sida, precis som en gungbräda. Och man kan fråga sig så många frågor om hur det ska vara, och undra om svaren finns någonstans?

Ibland tänker jag på livet som en stor middagsbjudning, med all den festligaste mat man kan tänka sig, och mer därtill. Vågar vi ta för oss? Vågar vi ta vår plats vi middagsbordet/i livet? Bjuder vi någon att vara med? Tar vi för oss för tio extra människor, och tar vi någon annans plats då? Hur mycket universum får varje människa uppta? Kan känslan av tacksamhet ge balansen mellan att ge och ta emot? Är det otacksamt att inte ta emot när man blir bjuden?
Jag har fötts, och hamnat i den här världen. Borde jag inte då få ta plats? Gavs inte vår plats på jorden oss när vi föddes, eller när vi började växa fram i våra mammors magar? Är det så att "jag finns, därför får jag ta plats"?

Jag tror ofta att samspelet mellan andra människor i mångt och mycket går ut på att våga ta plats, att ta för sig av livet, och dela med sig till sina med människor. Vad tror du?

/Inece