För vem är livet värdefullt?

Jag fastnade i att fundera på en diskussion med en av mina vänner, på vägen hem från skolan idag. Det började som ett samtal om var vi vill jobba när vi blir sjuksköterskor. Hon vill jobba utomlands, i krig, och jag är mest inne på psykiatri. Motivationen var att hon ville möta och ta hand om människor som hon menar värdesätter livet, och menar att det gör vi inte här i Sverige.

Kanske är det inte självklart att människor som tar sin brinnande längtan efter fred nog allvarligt att de vill kämpa in i döden för den, att de värdesätter livet? Det är inte självklart att bara för att man bor i Sverige och får vård här så är man bortskämd nog att inte värdesätta livet. Kanske har hon rätt att många patienter där jag vill jobba, inte värdesätter sina liv (än), men vem värdesätter egentligen livet? Min vän Ellie svarade såhär: "Gud! Och jag tror att Han vill att vi ska sätta värde på våra liv också!"
Att Han sätter värde på mitt liv, är väl egentligen varför jag lever, men ibland lyckas jag glömma bort det. Och mitt i denna diskussion är allt jag egentligen kan tänka på är hur jag absolut inte har värdesatt mitt liv i tusentals olika situationer. Alla år av självdestruktivitet, alla gånger som jag ändå klagar på mig själv, på att jag längtar efter att måla mitt i en vetenskaplig föreläsning på skolan eller för att människor säger att jag är smart. Om jag i de situationerna värdesatte det liv som jag fått, och vem jag är, skulle jag ha varit rädd om mig istället för att förstöra mig och jag skulle ha uppskattat och använt mig av min kreativitet och intelligens för att lära mig, och lära vidare till andra.

Vi talade också om hur vi ville leva våra liv. Vilken känsla vi ville ha när vi dör. Min vän från klassen vill vara nöjd, med vad hon har upplevt och gjort i sitt liv och inte ångra att hon inte gjorde något. Jag har länge haft en bild av en pizza när jag tänker på hur jag vill leva mitt liv fullt ut:

Om man tänker sig att pizzan är livet, och fyllningen är livet vi lever. Ibland kanske man inte vågar leva, och då håller sig fyllningen till mitten och det blir mycket kanter på den pizzan. Jag vill leva mitt liv ut i kanterna, så att det inte finns några pizzakanter, för pizzakanterna är det aldrig någon som vill ha. Och jag vill leva så med Jesus.

Livet är värdefullt. Det vet vi. Vi får höra det om igen och igen, genom livet, från bland annat våra föräldrar, men förstår vi det? Om vi förstod det skulle vi då inte leva så?
När någon av funktionärerna/arrangörerna i Gotland höll sitt "tacktal" till oss första hjälpare i helgen, av slutade han med: "Ni förstår inte hur värdefulla ni är." och jag kom direkt att tänka på Gud. Jag tror att Han alltid säger samma sak till oss: "Ni förstår inte hur värdefulla ni är. Ni förstår inte hur värdefullt livet är."
Inget av den förståelsen fanns, under min självdestruktiva tid. Jo, någonstans visste jag att det jag gjorde mot mig själv var "fel", men jag visste inte vad annars jag skulle göra. Samtidigt, så har jag lärt mig att värdesätta livet mer nu, genom insikter från tiden mellan "då" och "nu". Kanske är det en livstidsprocess att lära oss att livet är värdefullt och hur vi tar till vara på det liv vi fått. Och ibland kanske omvägen förbi "att kasta bort" hjälper oss att hitta. För mig skulle det vara en drömsituation att få möta människor där de är i livet och hjälpa dem att se saker som kanske får dem att omvärdera livet till lite mer värdefullt. Omvårdnaden är viktig i båda yrkesinriktningarna, och jag vet att jag inte passar i ett krig, hur häftigt det än skulle vara. Och kanske passar jag inte inom psykiatrin heller, men ännu på några år, spelar det ingen roll. Vad som spelar roll är att livet är värdefullt, vart vi än befinner oss, och vi borde börja inse det.

Idag tänker jag på det en stund, är livet värdefullt för mig? Och hur lever jag ut det? Är livet värdefullt för dig? Om inte, varför? Vad skulle göra det värdefullt?

Gud värdesatte våra liv så mycket att han gav sitt eget liv så att vi skulle få leva med Honom. Om livet vore värdelöst, och inget att ha, varför skulle Han då göra så?
/Inece