Världen jag drömmer om.

Idag hade vi bokseminarium på skolan. En av mina kursare berättade sina reflektioner efter att ha läst Zebraflickan, och jag vågade äntligen(!) ge mig in i diskussionen och säga något. Så jag tipsade om För att överleva, som är skriven av samma författare, berättade lite om något som står beskrivet där om att fokusera på känslor istället för själva skadorna, återknöt det till omvårdnadsmodellen som vi fått se varje föreläsning sen skolans start, och min lärare tyckte att det var en bra reflektion. Med mitt övriga flyt på våga tala-kursen i tisdags(jag pratade ur huvudet i alla fall) och mitt bok-prat står det denna vecka 4-1 till mig mot "Tala inför folk-rädslan". Yeah!

Eftersom jag med en annan kursare engagerat diskuterat söndagens Kalla fakta för någon dag sedan, så var det klart att hon undrade över hur insatt jag verkar vara. Jag fick förklara varför och efter att ha pluggat en stund kom vi återigen in på att diskutera så mycket som är sjukt och galet i den här världen. Om människors beteende och funderingar över hur människor som gång på gång sårar andra människor tänker. Vet de om hur det de säger och gör uppfattas av den som tar emot? Reflekterar inte alla människor över frågor som bemötande av andra människor, situationer och åsikter? Hur förklarar någon en mobbning-liknande situation om de inte visste om den, man kan ju inte direkt ursäkta sig med att man "råkade" skratta åt, reta och frysa ut en människa i fyra år?
Vi delade erfarenheter av inte direkt mobbning, men av hur människor vid upprepade gånger kan säga sårande saker till någon annan och om lärare på våra skolor som vetat om saker, men inte gjort något dem. Och det är mycket med det som jag har svårt att förstå i min väns berättelse om sin dyslexi, men också den klassen jag gick i, i 4 år. De som jag gärna nämner som "Klassen som knäckte alla andra utom mig", men som jag har i mitt huvud alldeles för ofta. Det är inte helt förväntat att vara med människor och när de frågar om man vill följa med och äta, förvånat utbrista: "Får jag det?" Ibland är jag så ovan att jag faktiskt nu har vänner, jag hör hemma tillsammans bland andra människor och de uppskattar och tycker om mig som jag är. Det som skulle vara såå självklart, i den perfekta värld som jag drömmer om.

Ibland, eller ofta, vill jag säga något. Jag vill berätta om mig själv och mina erfarenheter, som andra kan berätta om sina, men när jag gör det känns det mer som om jag kommer från en annan planet och det passar inte riktigt in. Det är väl så det är, men jag bryr mig allt mindre om hur mina erfarenheter passar in eller inte. Jag blir upprörd över hur fel saker har blivit och jag är så säker på att det var inte så det var tänkt att det skulle vara. I en perfekt värld skulle inte mobbning och kränkande bemötande från andra människor finnas, i en perfekt värld skulle ingen tvivla på att de är älskade och värdefulla. I den värld jag drömmer om är inte äldrevård detsamma som "förvaring", utan den gamla människan får sina individuella behov av sysselsättning och gemenskap tillgodosedda. Det är bara en del av allt jag skulle vilja se hända, men jag skulle behöva förlänga mitt liv till en evighet för att få se det. Men jag vill inget hellre än att få användas som en del i att min drömvärld formas till verklighet, i alla fall delar av den! Jag drömmer om att våga jobba med att förändra det som jag så ofta blir så frustrerad över.

Lika bra att jag fortsätter drömma, för en envis sjuksköterskestudent som är för feg för att diskutera i sin klass, kan inte göra så mycket. Jag kan bara drömma och hoppas... En dag i framtiden kanske det finns drömmar som blir verklighet.
/Inece