Lagom trött, efter en helt okej jul, och ett fantastiskt nyårsläger, låser jag upp dörren och möts av ca 10 brev i en ostyrig hög på golvet. Jag startar datorn, loggar in på min e-post ser att jag har 36 olästa mejl, ser min tomma kaffeburk och minns att jag lämnade kylskåpet nästan lika tomt. Min lägenhet har stått kall, tom och tyst i några veckor och jag kanske är jag bara konstig, men jag tycker att jag kan känna det när jag kommer in. Som att lägenheten är "bortglömd" på något vis. Ingen hund eller katt kommer glatt och hälsar mig "Välkommen hem!", ingen har varit här och vattnat några blommor (eftersom det inte finns några att vattna), och jag tänker på kontrasterna i att jämföra alla upplevelser från lägret mot att komma hem till lägenheten. Vad är det egentligen jag kallar "hemma"?
När jag var kanske 7-8 år skulle en kompis till mig sova över hos mig. Det var förstå gången (i alla fall som jag minns) som en kompis skulle sova över och allt var planerat; vi skulle köpa godis, äta det, ha det mysigt, se på tv och sova. En stund in på kvällen fick min vän hemlängtan och hennes pappa kom och hämtade henne. Jag har inga minnen av att jag själv haft sån hemlängtan, när jag har varit borta på saker. Det enda jag kan minnas är ett scoutläger, då alla fick kort och sms hemifrån utom jag.
Kanske beror det på att jag åkte runt och hälsade på hos farfar, mormor, och i Norge, ganska mycket som barn och ofta sov borta? Kanske beror det på att min definition av "hem" kanske har snurrats om lite när jag varit familjeemsplacerad och bytt "hem" några gånger? Eller så har jag kanske bara väldigt lätt att känna mig hemma där jag placerat mig någon form av säng, och liksom "bott in mig". Om jag har varit borta länge, som i våras då jag åkte först till Jämtand och sedan ner till Skåne på skolresa, och var borta i en månad, kan det kännas främmande när jag kommer hem till min lägenhet. Jag får packa upp, dansa och sjunga lite - "bo in mig" - innan jag känner att jag är hemma igen.
Samtidigt, är det många ställen som jag kallar "hemma", det är inte bara min lägenhet. Jag är hemma hos min pojkvän, och hos hans familj, jag är hemma hos min mamma, min mormor och min farfar, hos nära vänner. Jag har känt mig hemma på Livskraftläger, i kören jag är med i och när jag går på gudstjänster i min kyrka. "Hemma" skulle kanske kunna beskrivas som en känsla av trivsel, men ändå finns där någonting mer.
En gång när min klass bad för mig, fick någon en bild av en husvagn, med tanken att jag har mitt hem hos Gud, och Gud bor hos mig. Det var en tanke jag själv hade tänkt bara några dagar tidigare, typ "Jag har mitt hem hos Gud och det spelar ingen roll vart jag bor. Så länge Han är med mig, är jag 'hemma'". Det kanske är en konstig tanke, och jag tror inte att jag alltid lever efter det ändå.
Några saker, är ändå gemensamma för alla mina olika hem, jag är välkommen och jag får vara mig själv, vilket är värme och frihetskänsla. Jag har läst någonstans :"Hem är inte en plats, det är en känsla", och kanske stämmer det. Kanske håller inte alla med om att det stämmer, men jag refererar mer till hem som en känsla än en plats.
Vad är hem för dig? Är ditt "hem" där du bor, eller är det mer där du trivs? Var/när/hur känner du dig hemma? Bless! /Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar