Förra decenniet.

Gott nytt år, och god fortsättning!
Igår pratade jag med en vän i telefon. Han har kommit in på Sjuksköterskeprogrammet, och fått tag på en bostad och ska nu flytta från sin hem"stad". I telefon sa han: "Fatta! Jag har kommit in på min utbildning, jag har fått ett rum, men jag har knappt behövt röra ett finger. Gott nytt år! Gott nytt decennium!"
Nytt decennium, det har gått tio år, tio händelsefulla år, i mitt liv och jag tänkte försöka göra en liten decenniesammanfattning. Det är nästan lite hoppfullt att tänka på att:

År 2000
Var året då jag flyttade från mitt familjehem i Gällö till ett nytt i Strömsund, efter mycket bråk och stök. Jag var 12 och skulle börja i en ny skola för tredje gången i mitt liv. Klassen jag började i visade sig också vara speciellt bråkig och de hade alltid retat killen jag blev vän med. Även om jag var rädd osäker över att vara ny i klassen, gick jag ändå min egen väg och gjorde det jag ansåg vara rätt, så jag fortsatte vara vän med killen i klassen.

År 2001
Jag upptäcker att jag är en aning utanför i klassens tjejgäng och jag har varit det ett tag. En del av tjejerna pratar mig, ger mig lite tips hur jag borde vara, men jag förstår inte varför jag behöver ändra mig för att få vara med och struntar i deras råd. Våren fortsätter i samma stil, och jag försöker ignorera att jag egentligen är ganska ensam, att jag vet att de skrattar åt mig bakom min rygg.
På höstterminen är jag utanför som vanligt, och killarna retas gärna (fast egentligen är det ganska löjligt). Jag har slutat berätta sånt hemma vid köksbordet för längesen, men blir tvingad att börja prata efter att en lärare från skolan ringt hem och berättat att jag varit ledsen på hennes lektion.

År 2002
Jag bestämmer mig för att använda mitt teaterintresse för att bli mer självkänsla, genom att om jag låtsas att jag är säkrare och kanske växer in i det. Jag lever mitt liv; pluggar flitigt, tränar gymnastik, skriver dagbok, berättelser, dikter... Jag börjar skada mig lite då och då när jag är ledsen, men det är ingenting som någon vet.

År 2003
Jag berättar för min mentor att jag skadar mig, och när hon säger att det inte är bra så säger jag att jag ska sluta. Men jag fortsätter, och en kompis i en annan parallellklass upptäcker mig. En vecka senare har hon börjat med samma sak. Jag konfirmerar mig och börjar fundera mycket kring Gud. Jag ägnar dagarna åt att läsa böcker och skriva. Min "förälder" upptäcker att jag har skurit mig på armen och jag lovar att jag ska sluta.
Jag börjar nian, och min mentor har slutat. En av mina kompisar berättar att hon har/haft problem med maten och råder mig att aldrig börja och jag skrattar åt tanken att jag skulle göra något sånt. Jag börjar tappa intresset för gymnastik och vill börja med friidrott istället, men min "förälder" tycker att det inte passar mig och menar därför att jag inte får. Jag blir igen påkommen med att ha skadat mig och säger igen att jag ska sluta.

År 2004
Jag slutar med gymnastik efter att de kompisar jag har i gymnastikgruppen har slutat. Men jag får hemma att jag borde röra på mig så att jag inte blir tjock. Senare på våren börjar en kille klassen kalla mig "fet" och jag börjar tro på det. Jag bestämmer mig för att göra något åt det, men ändrar mitt beslut efter en vecka för att jag vet att det är fel. Men jag fortsätter i perioder. Jag börjar i en kristen ungdomsgrupp och åker på ett läger. På ett av våra lovsångssamlingar får jag för mig att jag ska gå fram till förbön och därefter bestämmer jag att Jesus Kristus ska få en chans att hjälpa mig med mitt liv. På kvällen när jag vill skära mig knäpper jag istället händerna och ber, därefter somnar jag.
Jag går ut nian, och börjar gymnasiet efter en speciell sommar.

År 2005
Skolan går inte lika strålande som på grundskolan. Tillsammans med en vän är jag ledare en kristen, kreativ ungdomsgrupp som träffas en gång i veckan. Jag är ledare för en gymnastikgrupp för 4-5-åringar och jag dras fram och tillbaka mellan mitt destruktiva liv och mina försök att avstå från allt destruktivt. Jag spårar ur, och tappar kontrollen lite. Det går "bättre" att sträva ner i vikt. Jag träffar en kille som berömmer min smala kropp, med syfte att uppmuntra mig till att äta, men istället blir jag peppad att fortsätta, och stanna kvar. Jag kan ana att han har samma problem och jag börjar oroa mig för honom samtidigt som jag själv tågar alltmer åt fel håll.
Jag åker på mitt livs första scoutläger, och jag äter, även om det är kontrollerat lite. På ett lovsångsmöte, beslutar jag att ge mitt destruktiva matbeteende till Jesus (om han vill ta det ifrån mig).
Jag tar på mig att läsa några extra kurser i skolan, men ovanpå mitt projekt att få ordning på mitt liv faller mina skolarbeten platt till marken. Jag blir ihop med en kille, som efter en tid börjar ställa krav på att jag ska börja ta hand om mig för att han ska orka älska mig och jag kämpar.

År 2006
Vi bestämmer att jag ska få bo på egenhand i den 2½:a som jag och min "förälder" bott i tillsammans. "Föräldern" ska flytta till sin nya pojkvän. Jag börjar"slarva" ordentligt i skolan, och min frånvaro blir snart väldigt tydlig. Men jag äter, och det märks - både i spegeln och på vågen. Jag undviker vissa lektioner, för att jag skäms för att ha hamnat så mycket efter, och för att jag skäms över att ha gått upp så mycket i vikt så fort och vill inte att någon ska se mig.
Förhållandet mellan min "förälder" och hennes kille strular ihop sig och hon börjar bo hemma hos mig - innan hon ens flyttat ut. När hon återvänder har hon ändå lämnat kvar hälften av sina saker och jag som hade nog av mitt eget kaos. I Juli bestämmer mina soctanter på grund av vad min "förälders" version av allt att jag inte klarar att bo på egen hand och jag tvingas välja mellan skolans elevhem eller ett nytt familjehem. Jag gråter floder och är arg och uppgiven, tills jag peppas av människor runt mig (med en annan bild på det som varit) och jag tar mod till mig och försöker igen. Jag skriver ett långt mejl till mina soctanter om sanningen om hur det verkligen gick till, jag står på mig när jag säger att jag inte kommer flytta, jag åker på möten med soctanterna och får till slut en egen lägenhet.

År 2007
Detta är året, då jag tar studenten. Jag är inte lika aktiv i mitt självskadebeteende som jag har varit och jag kämpar vidare med matrutiner. Mina betyg är inte riktigt vad jag normalt skulle ha potential till. Min tala inför människor-rädsla, har ställt till ett IG i Engelska C, men de gånger jag trotsade den gav det mig också ett VG i Svenska C. Men ett IG, det kan jag ta igen på komvux nån gång om jag behöver. Jag ger mig ut i arbetslivet, på riktigt och har som ambition att läsa in naturvetenskapliga kurser och sedan utbilda mig till läkare utomlands.

År 2008
Jag jobbar hellre än jag pluggar. Jag gör mitt sista försök att ta tag i studierna, men blir arg på mig för min omotivation. Jag jobbar och lyssnar på en kompis som berättar om sina psykbryt. Jag blir behörig som första hjälpare och funderar över vad jag egentligen gör när jag säger till människor att vara rädd om sig, men inte följer det själv.
Jag åker på ett läger, och kommer därifrån med beskedet att jag ska flytta till Örnsköldsvik och börja skola om tre veckor. Lärjungaskolan började och jag trevade mig fram i den nya värld med; morgonböner, bibelundervisning, förböner för varandra, gemenskap, vänner.

År 2009
Blev året då jag vågade. Jag tog fördjupningasarbete: "Att lita på Gud" och utmanade mig i olika saker. Att säga vad jag tycker och tänker på föreläsningarna, ta på mig ledaruppgifter, redovisa inför klassen med bara stödanteckningar. Vi åkte på skolresa, och jag fick vara förbedjare tillsammans med en kille i klassen, med utmaningen att inte bara stå där utan också dela ifall vi trodde att vi fick något som kunde vara från Gud till personen vi bad för. Nästa utmaning blev en överraskning till min höjdskräck, en bergvägg att bestiga. Vilket jag gjorde med darriga ben, men med paniken under kontroll, och när dagen var slut kände jag det som jag bestigit ett berg - vilket jag ju faktiskt hade gjort. Dagen därefter skulle jag stå på scenen och predika, om att lita på Gud. Vilket också det blev en överraskning, då inte allt blev som det stod i mina stödanteckningar.
Sedan bar det vidare hemåt, mot lärjungaskolans slut. Skulle allt vara slut nu?
Sommarens TEJP läger, blev också en vecka med utmaningar. En vända till med höjdrädslan, och en presentation av mina topp fem insikter från fördjupningsarbetet. Jag började plugga till det jag vill bli: Sjuksköterska, vilket ofta känns både stort och skrämmande, men också så spännande.

Så, vad kommer 2010, med efterföljande tio år, bli? Det enda jag är säker på att det är ett klart slut på de åtta första åren av 2000-talet, och en fortsättning på de två senaste. Jag firar två år utan självskador (och ännu längre utan ett aktivt självskadebeteende). Jag älskar att leva, och antar utmaningar i mitt liv. En utmaning för dig kan vara att fundera hur ditt senaste decennie har varit, och vilka förväntningar du har på fortsättningen. Kanske har det varit tio mörka, och händelselösa år, kanske blir då 2010 ditt vändpunktsår? Kanske inser du att du har gjort många framsteg med livet? Jag vet inte alls, men jag vet att otroligt mycket kan hända på tio år, mycket kan hända på bara ett år.
/Inece