Fortsätt skriv!

Det händer saker hela tiden, livet går framåt, i takt med att jag försöker hänga med på nästan allt. Igår blev en dag för eftertanke, och många av tankarna handlade om mina skriverier. Det väckte många minnen som jag kan skratta åt, och förundras över.

Jag minns att när jag var liten längtade efter att få lära mig läsa och skriva, och när jag fick det skrev jag! Jag hade så många fantasifulla berättelser inom mig som nu kunde uttryckas och jag kan ibland inte föreställa mig något skönare än att bara få skriva. Jag växte upp, och det gjorde mina historier också, jag utforskade lite olika sätt att skriva, och även om jag skaffade mig en hel del andra intressen var det mina största att skriva och läsa. Jag var fast besluten om att jag skulle aldrig i mitt liv gifta mig, om jag skulle göra det skulle det vara en plojgrej som skämt mot frasen "att vara gift med sitt jobb", något jag skrattar åt idag. Det var så självklart att jag skulle bli författare när jag blev stor.
Jag har alltid skrivit, men många gånger har jag försökt sluta, ofta för att jag jämfört mig med någon som jag tyckt varit mycket bättre på det och tyckt att mina verk inte duger. Egentligen, har jag inte lyckats sluta skriva och om jag skulle få för mig det igen så är det här vad jag ska tänka på:

- När jag gick i nian gjorde jag en vecka av min tvåveckors praktik med en turnerande teatergrupp. När en människa frågade mig om jag hade tänkt jobba med teater när jag "blir stor" hann jag inte svara själv förrän min handledare svara: "Nej, hon ska skriva, det har Jag bestämt". Jag tappade halkan helt, för enligt mig visste han absolut ingenting om mina skriverier. (Kanske kan det vara så att min pojkväns familj hade "skvallrat" lite...)

- En Fars dag för några år sedan tillbringade jag fem timmar på en sunkig busstation. Jag satt först i busstationens kiosk/cafeteria och skrev lite tankar om tillvaron, och sedan skrev jag på en berättelse som jag inte skrivit på väldigt länge. När min buss snart skulle gå gick jag och satte mig så att jag skulle ha koll så att jag inte missar bussen. En bit bort hörde jag en full farbror som diskuterade med några ungdomar om att ifall någon var taskig med dem då skulle han komma till försvar. Jag hörde diskussionen, men försökte ignorera den och skriva på min berättelse istället, men farbrorn upptäckte mig och frågade genast: "Du där borta, varför skriver du allt du hör?" Jag ignorerade mannen, och efter ett tag gick han fram till mig. "Titta på mig" sa han och jag tittade upp på honom, i en sekund och gömde mig sedan bakom mitt skrivblock igen. "Nej, titta på mig", sa han igen och jag tittade på honom igen, höll kvar blicken den här gången. "Fortsätt skriv, vart du än är!" Med de orden vände han om och försvann ut genom dörren och kvar satt jag stirrande, gapande, omskakad som ett frågetecken.

Jag har inte tänkt att det här inlägget ska vara ett skrytinlägg, och om någon uppfattar det så vill jag redan nu be om ursäkt. Mina skrivtankar, och skrivdrömmar har varit ganska aktuella de senaste veckorna, och egentligen förstår jag inte helt varför. Att skriva är en del av mig, och mer än så är det inte. Jag borde inte bry mig om jag är "bra" på det eller inte.
Ändå blir jag så glad när någon säger att det jag skrivit är bra, och länge har jag varit rädd att beröm skulle göra mig mallig, men i själva verket uppmuntrar det mig bara att fortsätta. "Fortsätt skriv, var du än är", tänk att en fullständig främling kan uttrycka sig så rakt på, rakt in, att det lever kvar i flera år.
För några veckor sedan pratade en vän till mig om sin blogg. Han sa: "Jag är inte så bra på att skriva, så jag vet inte om jag borde fortsätta blogga." Måste man vara "bra på att skriva" för att ha en blogg? Och vem bestämmer vad som är bra? Det finns säkert människor som tycker att det jag skriver är skräp, men de flesta människor säger inte sånt, och om de sa det: Varför ska jag lyssna på dem när det också finns människor som säger motsatsen? Att säga till någon: "Det du skriver är skräp, du borde inte skriva" är inte juste på något sätt.

Nej, jag vill säga som farbrorn på busstationen: Fortsätt skriv. Om du inte tycker att du är så värst bra på att skriva, men det är ditt sätt att överleva, att skriva dagbok -fortsätt skriv. Om du tycker det är roligt att testa olika sätt att skriva -fortsätt skriv. Om du tänker mycket, vill förändra världen, längtar efter att sätta ord på något - fortsätt skriv. Oavsett om du visar det för någon annan eller inte -fortsätt skriv! Kanske kommer inte författardrömmarna att bli verklighet, trots många försök, men vissa drömmar ger mycket bara av att drömmas - fortsätt skriv. (Och självklart om du inte gillar att skriva, skriv inte.)

/Inece (som inte har skrivit i bloggen på ett tag, men fortsätter skriva ändå ;)