"- Hur kan det vara så hemskt, att en del måste dö innan de har fyllt tio år ens?
- Vet du skorpan, jag tror inte att det är så hemskt.
- Det är väl hemskt, bara ligga i jorden och vara död.
- Men det är bara skalet av dig som ligger där. Du själv flyger iväg nån annanstans, lång bort.
- Vart då?
- Till Nangijala.
- Nangijala...?
- Det nånstans bortom stjärnorna. Där är det lägereldarnas och sagornas tid. Där får du vara med om äventyr från morgon till kväll. Det blir något annat än att ligga här i sängen och vara sjuk och hosta..."
Samtal mellan Skorpan och Jonatan, ur Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.
Jag har aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara något annat än slut när någon dör. Som när man blundar och det inte finns något annat än svart innanför ögonlocken...
Detta beror mer på, tror jag, att jag ingenting vet om vad som händer efteråt (jag har samma kolsvarta föreställning om någon frågar mig hur mitt liv ser ut om tio år, men jag tror inte att det betyder att det är kolsvart och tomt om tio år). Jag vet inte om man kommer till någon eftervärld, eller om det bara blir tyst, mörkt, slut, när man tar sitt livs sista andetag. Vilket det än är, borde jag inte bekymra mig över det nu?
Att komma fram till vad man tror, eller lära sig att tro på att något händer efter döden kanske lindrar dödsångesten. Om jag tänker mig en fridfull äng, en slutlig vila, så ger det mening åt ett liv där jag arbetar hårt för det jag vill uppnå? Vilan är slutet, och målet med slitet... . Kanske ger det tröst om jag levt med ångest i hela mitt liv (men ändå levt ett bra liv) att i "eftervärlden" finns det inga såna känslor som ångest? Kanske har någon levt ett liv så händelserikt att han/hon ser fram emot lite tystnad?
Om jag dedikerar mitt liv till arbetet för och drömmen om en värld i fred, som är rättvis, och där människor älskar varandra, vore det bästa inte att verkligen få se det hända. Och kanske är de små ögonblicken, glimtarna av att det arbetet gör skillnad - en försmak på vad som kommer i den värld som väntar (eller som man önskar väntar)?
Om jag tror att alla som inte är kristna kommer till helvetet, hur påverkar det mig, när en släkting jag älskar, men som (vad jag vet) inte är kristen dör? Hur ska jag trösta mig med tanken att "Hon har det bra där hon är nu", om jag inte tror att hon kom till ett bra ställe? Kanske kan jag be, och hoppas att hon ändå kommer till något bra, vila i att jag egentligen inte VET, och lita på att om jag överlämnar mina funderingar åt Gud så ordnar Han det bättre än vad jag kan?
När allt kommer omkring, så är jag lika svarslös som någon annan. Vad vet jag, annat en olika tankar, föreställningar om vad som kommer efter det här livet. Är det något att vara rädd för?
I mötet med frågorna utan svar, verkar ändå det enda jag kan göra vara att försöka trösta: Trösta den som är på väg mot jordelivets slut, trösta de som lämnas kvar. Kanske hålla en hand och be en bön. Berätta någon trösterik allegori om en båt som lämnar en hamn för att komma till en annan...
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar