Jakten efter min egen motivation...

"Det finns för många vägval i livet, och att hitta rätt känns så ofta som en omöjlig labyrint. Hur hittar jag min väg i livet? Och var hittar jag modet att gå den? "
Så löd en gång en beskrivning till min blogg. Men frågan försvann, och det var inget ämne jag skrev nog ofta om för att det skulle få beskriva min blogg. Ibland, dyker frågan upp, och frågar mig i några dagar vems väg jag går i livet?
Jag hoppade av sjuksköterskeutbildningen, var det verkligen mitt helhjärtade vägval? Behövde jag uppehållet för att fundera så mycket som jag intalade mig, eller var jag egentligen bara rädd? Rädd för att försätta misslyckas med mina kurser och gå djupare in i den självbild jag började skapa av att jag + sjuksköterskeyrket = på väg mot katastrof...
Att hoppa av, snarare styrkte den uppfattningen. Jag + sjuksköterskeyrket = på väg mot katastrof. Kanske det vore bättre att byta bana, men vad ska jag göra? Programmering? Några distanskurser i webbdesign, och digitala bilder, och datorspel och lärande, kanske leder mig på rätt väg?
Inte det... Kanske en treveckors sommarturné med Pannkakskyrkan? En vandring med okänt geografiskt mål i 3½ veckor i södra Sverige? Ett kanditatprogram på distans i Kognitionsvetenskap?
Inte det...
Kanske räcker det att jobba i en livsmedelsaffär, det är ju ett jobb och när allt kommer omkring så är jag inte helt ointresserad av livsmedel och så... men vad är då den där rastlösa känslan för något? Den som kryper under mitt skinn och säger att jag borde vara någon annanstans och göra något annat...

Min tant från sjuksköterskestudierna frågade mig en dag, när jag skulle börja läsa till sjuksköterska igen, och när jag tvekade, frågade hon varför. "Vad väntar du på?" var den exakta formuleringen och jag funderade. Vad väntar jag på? Att jag ska hitta mig själv kanske? På att jag ska hitta det som driver mig till att läsa färdigt sjuksköterskeutbildningen och bli en awesome sjuksköterska. För inte räcker det med "Alla förväntar mig att göra det" som motivation, hur ska jag kunna det om mitt hjärta är någon annanstans?

Jag har letat efter min motivation på så många olika ställen, men knappt alls där den hör hemma. Visst var webbprogrammering intressant, och kunskaperna vill jag utveckla mig i, i framtiden, men det är inte en så stor del av mig. På midsommarafton stekte jag pannkakor, men tänkte hela tiden: Visst, det är meningsfullt det jag gör, men det är midsommarafton och jag kan inte förstå att jag inte har ett vårdjobb denna sommar. På vandringen mötte jag gång på gång människor som väckte mitt lilla hjärta för omvårdnad. Kognitionsvetenskap, var intressant, men distansstudier var jag för rastlös för, i affären älskade jag varje ögonblick som påminde om det jag gör som vårdare.

När telefonen ringer i mellandagarna och mitt förra jobb undrar om jag vill jobba i nyårshelgen, säger jag "ja!" och undrar nervöst om jag glömt allt jag kan. Det hade jag såklart inte, det enda jag har glömt är att det mest logiska är att leta efter saker där de hör hemma, för oftast är det där de finns. Jag hittade ett spår av min egen motivation på jobbet, och det var antagligen där jag lämnade den sist - för runt ett år sedan. Jag jagar vidare, men nu är jag på rätt mark: Till våren omregistrerar jag mig på en massa sjuksköterskekurser. Visserligen är de mest avklarade, så det blir mycket repetition, och jag får mycket tid över till att hoppa in och jobba, men jag gräver inte längre i frysboxen efter mina försvunna nycklar, när de säkert ligger i nyckelskåpet...

/Inece