Jag hade en bildlärare på mellanstadiet, som försökte lära oss att fortsätta rita - även om papperet tog slut. Jag tror inte jag tog tillvara på den undervisningen i min tecknarstil lika mycket som i verkliga livet, men han hade helt klart en poäng. Han ville inte att vad vi kunde rita skulle vara begränsat av vad som fick plats på papperet, och jag kanske tänkte att vad jag vill göra ska väl inte behöva begränsas över hur alla andra gör? Om jag ser tillbaka på mina vägval efter det, kan jag misstänka att det var något sånt jag tänkte i alla fall.
Jag var en tjurskallig liten tokfia, som hade gett sig fanken på att hon skulle förändra världen. Kanske hade jag goda förutsättningar att lyckas, när jag självsäkert gick fram till klassens mobbade kille och erbjöd honom min vänskap. Han visade sig vara värd den, men resten av mina klasskamrater var inte lika vänligt inställda till min ansats. Jag kanske hade goda förutsättningar att lyckas när jag satt med kollegieblock och tankar och försökte klura ut någon bra lösning på flera olika världsproblem, medan mina jämnåriga tjejkompisar såg på MTV och diskuterade vem som hade snyggast mage. Eller så var jag bara konstig...
När jag gör en annan tillbakablick, märker jag att många av de saker jag sagt att jag aldrig ska göra, har jag ändå, kastat mig rakt in i. Jag skulle aldrig gå en bibelskola, men jag ger mig in att gå en lärjungaskola (vilket är mer än bara bibelstudier, utan också går in på hur man ska följa i Jesus fotspår varje dag i nutid). Jag skulle aldrig jobba inom vården, men jag har redan jobbat två somrar som vikarie på kommunens olika boenden - som "vårdare". Jag sa bestämt när jag trodde att jag skulle bli läkare och någon föreslog att jag kanske ville bli sjuksköterska om jag inte kom in på någon läkarutbildning. "Aldrig i livet!" svarade jag.
Men här är jag nu, och pluggar till sjuksköterska?
Vad händer, om vi tar ett steg att göra något oväntat? Tar jag chansen att prova något jag aldrig skulle klara av, som tex att prova på bergsklättring trots min höjdrädsla, kommer livet med all säkerhet att överraska mig på ett sätt det aldrig skulle göra annars. Mina gränser flyttar sig från "vad jag klarar av" till "vad jag kan lära mig att klara av". Fortsätter jag att utmana min höjdrädsla så är den kanske inte längre något som begränsar mig. Om jag aldrig hade tagit steget utan för mina "kanter" hade jag aldrig fått veta det.
Saker som är omöjliga, motiverar mig. När de retar mig med sin omöjlighet får jag för mig att jag MÅSTE prova. Som med mitt sommarprojekt... Jag svor på att jag inte skulle börja räkna hur många saker, eftersom jag inte har något mål att bara äga ett antal saker och det då är ointressant hur många saker jag har, men jag blev nyfiken. När jag nyfiket räknade sakerna i mitt kök, och bara dem var över 50, insåg jag hur svårt det skulle vara att få ner alla saker till bara 100, eller färre. Men det är ju inte omöjligt, när det finns människor som har lyckats med det!?
Att vilja bli föreläsare, och att ha en rädsla att tala inför folk, skulle inte det vara omöjligt? Kanske skulle en av mina vänners kamp att överleva, och lära sig av sina universitetsstudier trots sin dyslexi kallas omöjlig?
Det som är omöjligt kanske ligger närmare det som är möjligt än vad vi först tänker. Kanske handlar det om att titta lite längre än vanligt. Att om man provar något man drömmer om, som verkar omöjligt, så blir det mer möjligt?
Jag minns när vi färglade bilder i förskolan och alltid var så noga med att ingen färg skulle hamna utan för kanterna, idag är det väl samma sorts katastrof om jag skulle spilla kaffe på en teckning jag just höll på med - men utanför de redan givna ramarna kan man skapa något nytt. Kanske är det bara för att jag utmanas av tanken att ta nya vägar, att "förändra världen", som jag så ofta tänker på min bildlärares uppmaning att måla utanför kanterna:
Hur livet "ska" levas behöver inte begränsas av vad ens föräldrar (eller andra inflytelserika människor i ens liv) vill att man ska göra - du har vilja och drömmar själv! Vad som du kan göra, behöver inte vara begränsat över hur "alla andra" gör - du kan gå din egen väg. Om du tror på din dröm, men inte vågar?
Ta en titt bortom vad du tror att du klarar, ge dig själv en liten utmaning. Ta en titt bortom dina fördomar, och upptäck något nytt. Livet ger oss större möjligheter när vi lär oss se saker vi annars hindrar oss från att se...
Om livet du lever är en inramad bit papper att måla på, vågar du då måla utanför kanterna?
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar