Jag går runt med mitt ritblock lite överallt. Förra veckan när jag tittade på när "gulingarna" graderade till orange bälte, satt jag på en stol och tittade på, och ritade lite då och då. Någon skrattade och tyckte jag kunde rita av graderingen, men jag svarade med att det skulle ta alldeles för lång tid. "Du kan ju rita streckgubbar", tyckte människan.
"Nej, jag kan inte" svarade jag.
Jag har svårt att rita människor i rörelse. Stillastående går bra, för då kan jag smygstudera hur människor ser ut i olika ställningar. När dem rör sig tror jag inte att jag hinner se tillräckligt för att kunna rita det.
En dag senare har jag inte kunna släppa förslaget att rita "streckgubbar" och jag bestämmer mig för att ge det en chans. Jag ritar och suddar, och tills slut ser det ut att kunna bli hyffsat lovande. Då hamnar jag återigen med nyfikna huvuden över axeln, som tycker att jag är bra på det jag försöker med. "Det där är jäkla svårt", säger någon, som senare kommer med förslaget att jag ska rita av ett gäng människor.
"Jag kan inte sånt", svarar jag.
Vad är felet? Här säger jag att jag gillar utmaningar att bita i när jag "umgås" med mitt ritblock, och när någon väl ger mig en utmaning, så säger jag att jag inte kan!?!?
Å andra sidan, ger jag förslaget ett försök, när jag någon dag senare har hunit smälta omöjligheterna och ser en utmaning.
Så i fortsättningen, ska min sommarutmaning vara att inte kasta bort varje förslag med ett "Jag kan inte!" innan jag gett det hela ett ärligt försök. Jag vet inte om jag underskattar mig själv, men om någon annan uppskattar att jag kanske skulle kunna det jag tycker att jag inte kan - så hur ska vi veta vem som har rätt om jag inte ger det ett försök?
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar