Och självklart sabbade jag allt...!

Sedan julhelgen har jag haft lite funderingar, över framtiden och allt sånt. Jag funderade över om jag ska hoppa av den utbildning jag går nu, och jobba istället. Eller om jag kom in på någon av sjuksköterskeprogrammen jag sökte, för att se om jag kom in på något - ska jag gå det? Jag bestämde mig i alla fall, för att förtsätta med det jag gör nu.
Då självklart ringer min telefon mitt i en lektion, och eftersom jag inte känner igen numret tänker jag att det är säkert Telia som vill erbjuda mig ett bättre pris att ringa för, och jag trycker bort det. Det var ingenting mer med det, de skulle säkert ringa igen senare.
Senare sitter jag vid en dator och kollar min mejl, och telefonen ringer. Den här gången svarar jag och en kvinna i luren säger:
- Hej, jag ringer från Umeå Univeristet och du har fått en reservplats på sjuksköterskeprogrammet...
Ånej, tänker jag, alldeles för snabbt. Jag hade ju bestämt att jag skulle gå kvar här nu, jag får söka till hösten igen. Och så tackar jag "nej" till min plats.

Men så snart jag lagt på, funderar jag över vad hon egentligen sa, vad jag egentligen tackade nej till. Och jag ångrar mig!
Det är precis som när jag spelar fotboll, jag får aldrig tag på bollen, och när någon för ovanlighetens skull passar till mig, blir jag så stressad av vad jag ska göra av bollen att jag passar till motståndarlaget. Jag lyckas verkligen sabba allt.
Det enda jag kan göra, för att på något sätt lindra min ånger, är att ringa tillbaka och fråga om det är försent att ångra sig. Jag som ännu inte har ringt min hyresvärd och frågat om Internet ingår i hyran, för att jag hatar att prata i telefon, tar min telefon, och ringer tillbaka till kvinnan från Umeå Universitet och förklarar varför jag ångrar mig...
Självklart så hade hon ringt till någon annan direkt efter att jag tackat nej, och hon hade tackat ja på en gång, men jag lyckades ändå ringa till någon och ställa en dum fråga - utan att ha förberett ord för ord vad jag ska säga. Och jag överlevde!

Till hösten söker jag till sjuksköteskeprogrammet igen, och hoppas att jag kommer in någonstans. Ibland klantar man sig, men man överlever det.

Ta väl hand om er där ute världen!
/Inece