Idaghar jag mest tillbringat tid i tv-soffan, och framför datorn. Jag fastnade framför ett tv-program som heter "Cooking it", och är ett annorlunda matlagningsprogram där kocken Jun Tanaka lär människor som förklarats hopplösa på matlagning att laga mat. Målet är att de efter tre veckor ska tävla mot två professionella kockar, och ha möjlighet att vinna över dem.
Tv-program som "Cooking it" tycker jag är så motiverande, att se hur människor kan gå från ingenting och vidare. Att de ibland inte vinner tävlingen i slutet av programmet (det vore inte så trovärdigt om de gjorde det varje gång heller), gör ingenting, de har ändå lyft självförtroendet nog högt att våga prova igen.
Det får mig att tänka på hur lätt det ibland är att tappa hoppet nånstans och tro att det är förlorat. På att man kan misslyckas några gånger, många gånger och efter nog många gånger ger människor runt omkring upp hoppet på att det är möjligt. Förr eller senare ger man själv upp hoppet också, det blir hopplöst. Jag kan inte låta bli att le av beundran över allt och alla som lyckas vända den där hopplösheten till hopp igen, och jag önskar alltid att jag fick vara en del av en sådan verksamhet.
För några år sedan riktades min beundran till Mikael Andesson en kille utan varken armar eller ben, som ändå lyckades med "normala" saker.
Det visar att ingenting är omöjligt, det tar aldrig slut på hopp, och skulle man tappa hoppet nånstans kan man alltid plocka upp det igen och börja om. Ibland kanske man behöver en knuff i rätt riktning, en "Jun Tanaka" som visar att det inte är så svårt att laga mat, eller något annat framför en som visar att det är möjligt.
Alla som kämpar för en bättre värld, alla som fortfarande hoppas, förtjänar all världens uppmuntran, och de som inte längre hoppas behöver den.
Jag avslutar där idag.
/Inece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar