Jag får liksom inte prata om det...

Detta är något som har stört mig ett tag. Överallt omkring mig har jag människor som pratar om sitt kroppsmissnöje och önskan att gå ner i vikt, och jag skulle kunna joina in, med min egen kropp och viktnoja. Istället försöker jag få fokuset på andra saker, och beklagar mig över att så många människor inte ser hur vackra de är. Ibland stänger jag av öronen, i självförsvar.
Jag har begravt min badrumsvåg under damm och saker långt in i en garderob, jag vet vilka siffror den visar och jag vet att de är över vad de "borde" vara och vi ska inte tala om de siffror jag vill se - bättre att inte haka upp mig på sifferleken. Ändå får jag avundsfyllda kommentarer om att vara "smal" ibland.
När en kollektivgranne en gång ville ge mig matinpiration och gav mig två receptböcker från viktväktarna, skjöt jag de ifrån mig, försiktigt som de vore en bomb och utan att titta på dem, som om de var avskyvärda. De innehöll säkert bra recept, men jag vill inte ha kokböcker som bryr sig om hur mycket jag väger när jag försöker att inte göra det.

Vad jag bryr mig om, är om jag kunde hitta ett sätt att ha balans på matvanorna. Att komma ihåg att äta när jag tränar, att ha rutiner på måltider när jag är hemma och ledig, att inte bli så hungrig att jag inte vill äta. Jag försöker ruska bort detta, vem är inte lite ostrukturerad ibland, samtidigt som jag mitt ibland mer eller mindre bantande människor önskar så att jag fick ordning på den delen av livet. Jag bryr mig om att må bra, och jag vet att min vikt inte är viktig i det sammanhanget: när jag var så liten och nätt och besatt av siffror på vågen, mådde jag inte bra. När jag tränade för att jag hittat något roligt, åt för att jag blev hungrig, mådde jag bra och brydde mig inte om någon vikt. Vikt och kroppsformskommentarer tenderar att väcka ett monster om jag inte är på min vakt. Om jag inte stålsätter mig varje gång någon, kläcker ur sig kommentarer om att de oroar sig för att gå upp i vikt för att de har mer aptit. När jag går i klädaffärer och ser kläder jag en gång kunde ha i en annan storlek än den jag har. Ibland får det mig att vilja krypa ihop i fosterställning och vråla ett tag, att hyperventilera och försöka hitta fotfästet igen. Om jag verkligen sa vad jag tyckte och tänkte, om min vikt och kroppsform, skulle jag kunna väcka vikthetsarmonstret hos någon annan, så jag får liksom inte prata om det. Istället får jag försöka övertala mig själv, och människor omkring mig att vi är vackra, och att det inte spelar någon roll med extrakilon, så länge vi tar hand om oss och mår bra.