För ett par år sen skrev jag en ett inlägg här, där jag sammanfattade det gångna året, månad för månad, i en text om att jag sjöng, för att trösta och lugna mig själv, lika väl som för att uttrycka glädje, genom rädsla, besvikelse och roliga stunder - livet. Alltsedan dess har jag fortsatt sjunga, fast besluten att komma över alla rädslor och osäkerheter jag har när det gäller min röst och att höras. Jag har sjungit (tyst) med vänner på gatan, i Sverige och utomlands, på krogar i Guatemala city (där jag första gången anser att jag var usel på alla sätt för att jag enbart kände mig förskräckt över att ha en mikrofon), i körer där jag har bott, med ukulelen på ett boende för funktionshindrade jag jobbat på, i väntan på bussen. Förra veckan var jag med min kör till Espelkamp i Tyskland och sjöng med körer därifrån. Jag tog med min ukulele och spelade tyst under resan ner, lite som bakgrundsmusik till min värdfamilj därnere när de tog hand om sin disk, och när vi den sista kvällen hade det festligt, med god mat och allsång, tog jag mod till mig och spelade och sjöng "Hotel California" för den svensk-tyska publiken. Idag var jag med i en kör och sjöng igen, och när hela kyrkan står upp och sjunger "Jag vill ge dig, O Herre, min lovsång", slår det mig: Wow, vad jag lever! Vad mycket jag har levt under åren, och det har flygit fram. Livet har tagit mig från att mer eller mindre uppgivet, kämpa på med och till slut ge upp på utbildningen till mitt drömyrke - delvis i tron att jag måste välja mellan min värld med kreativitet och världen där jag är en omvårdare, till att låta mig göra både och. Livet har tagit mig från ögonblicket, när segeläventyret slutade mig en krock, och jag under den svingande brutna masten, trodde det var läge att välja mitt livs sista sång (oväntat för mig då, för jag har inte lagt mycket tanke på den innan, blev valet "Jag vill ge dig, O Herre, min lovsång"), till att våga börja om med sjuksköterskestudierna och ägna så mycket fritid som möjligt till målning, ukulelespel, sång, teater och annan sorts skapande.
Jag trodde att jag var tvungen att välja bort någon del av mig själv: äventyrslusten, skapandet eller vårdandet, men jag får leva som HELA mig själv. För det är jag oändligt, förunderligt, så där "jag kan lägga mig ner och dö"-lyckligt tacksam, och ingen sång finns för att uttrycka det - annat än den att fortsätta leva, fortsätta sjunga, varje dag, till ära till den som gav mig detta underbara liv.
Till sommarn har jag jobb på ett boende (där jag kanske får spela med ukulelen), samtidigt ska jag läsa en sommarkurs på distans i musikjuridik (för att jag lite i smyg skriver egna små sånger och översätter andras sångtexter till svenska för att kanske sjunga och spela, och vill ha lite mer koll på vad som gäller med regler, upphovsrätt och sånt), och sedan ska jag ut på äventyr med kompisar. Jag önskar jag kunde beskriva hur enormt det är att inte behöva välja bort något jag älskar, att få leva ett liv som jag passar in i.
Jag önskar att du som läser, ska få uppleva det, och om det verkar omöjligt - sluta inte leta. Någon gång ska vi alla hitta hem, tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar