Något jag länge tänkt på, när jag i våras kände mig trött, utsliten och omotiverad på mitt jobb. När jag tänker att jag inte lever upp till det jag förespråkar: Att vården ska ges av människor som orkar vara engagerade i att ge god omvårdnad, men engagerade omvårdare slits ut. När jag letar efter det som tar fram mina bästa sidor, för jag tror att där är den rätta platsen att agera. I valet av livskamrat, så önskar jag att det är någon som lockar fram mina bästa sidor. Om jag hade den sysselsättning som gjorde detsamma, skulle inte livet då var trevligare att leva? Skulle kanske det dåliga samvetet jag har över att inte längre vara rätt person där jag är, skulle försvinna i ett sammanhang? Eller är detta bara min rastlösa längtan vidare?
"Hon ska inte jobba inom vården!" klagade min person jag var assistent åt på min kollega jag inte hunnit lära känna än. Anledningen? För att hon jag var assistent åt anade att min kollega kanske inte mådde bra i sig själv. Jag tog min kollega i försvar, samtidigt som jag tänkte att på de grunderna ska inte jag heller göra det. Inte just då i alla fall - hon skulle bara veta att jag, när jag är ledig får panikattacker av trafikljus och drömmer mardrömmar om olyckor till havs. Allt det där lämnar jag utanför hennes dörr när jag går in, och jag håller ihop exakt så länge som arbetspasset varar. Jag har varit mer lämpad att ta hand om andra människor, än senaste våren, då jag knappt orkade eller ville det, men det var det jobb jag kunde få, det jobb jag kunde förklara för mina arbetsgivare att jag genom min tidigare erfarenhet och utbildning var bra på.
Jag sökte ett helt gäng jobb, nästan det första jag gjorde när jag kom hem från segeläventyret. Jag trodde att jag behövde något att sysselsätta mig med för att inte sjunka, och jag sökte även ett ideellt uppdrag som kassör. Jag fick en fantastisk chans att lära mig något nytt. Jag har kämpat med utmaningarna, bestigit ett berg, tittat ner och insett att det är läge att klättra ner. Jag har längtat bort till något jag egentligen inte vet vad, och som jag fortfarande leter efter. Det där att jag vill titta på hela livet jag lever och konstatera att det tar fram det bästa jag har.
Men är det inte själviskt att tänka så, protesterar någon. Varför skulle det vara själviskt att välja vägar och platser i livet där man trivs med att leva? Drabbar det inte andra om någon lever missnöjd med sitt liv? Smittar inte glädje, om någon är nöjd med sitt liv?
"Vad tråkig du är!" har människor klagat på mig, syftat på att jag tagit med mig stickningen till filmkvällen, eller att jag suttit och ritat när de varit mitt uppe något rollspel, som jag inte kände mig hemma i. Ibland de kommentarerna, från vänner, som antyder att jag borde vara annorlunda - vad formar de? Plötsligt blir jag irriterad och tråkig, för att jag inte upplever att jag får leva ut vem jag är i deras sällskap. Jag tvingas binda mina pyssliga fingrar, och kväva min kreativitet och blir i otrivseln med mig själv, den där tråkiga människan, de klagar på. Jag var inte tråkig egentligen, jag blev det när jag försökte passa in.
"Du är så inspirerande!" log ett annat sällskap, den visionäre gatumusikern, jag fått ynnesten att resa med under hösten, om precis det som de andra tyckte var rastlöst och irriterande.
Ibland, eller ofta, är energin i det här livet begränsad. Det finns så mycket vi drömmer om, så mycket vi vill hinna med, och trots det uppehåller sig så många med att leva liv de inte trivs med - och tror att det gynnar någon annan? Jag vill inte bli sån, jag vill vara en människa som sprider inspiration och livglädje, entusiasm omkring sig. Och jag tror att det blir genom att leva det liv jag mår bra av, sprider välmående till min omgivning, om jag gör det som ger mig energi har jag mer energi att lägga på att finnas för de människor som finns omkring mig. Om jag är glad, orkar jag trösta. Om jag får använda mina talanger där de behövs, kommer de till nytta. Så vill jag leva - mitt eget liv - så att det kommer andra till nytta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar