Livet levde jag så att det sjöng om det!

2013... Vilket år!

Januari började i gråtonad hopplöshet. Misslyckade studier, frånflyttad favoritstad, inget jobb.  Ett erbjudande om att segla runt Nordpolen dök upp, men hur skulle jag ens kunna fantisera om ett sådant äventyr?  Det var en omöjlig möjlighet, och jag hoppades att kunna ta chansen. Ett sådant äventyr  får man bara en gång. Då och då sjöng jag för mig själv, en sång om att inte tappa hoppet.

Februari började med ett jobb.  På cykel genom snöoväder och kyla, till människors hem för att ge lite hjälp, omtanke, vård. Vilse bland översnöade gatuskyltar och i obekanta köksskåp. Och i kylan sjöng jag för att hålla värmen.

Mars kom med mitt livs första utlandresa, en ny förunderlig bekantskap, och hissnande framtidsplaner. "En sång för Marion" sågs på bio och berörde till tårar och skratt.

April var jobb och äventyrsförberedelser. Inköp av flytväst, och varma kläder.  Frågesvararstunder för att stilla andras nyfikenhet och lugna omgivningens oro. Inom mig en melodi av förväntan och rädsla.

Maj, en sista nedräkning.  Så mycket att hinna med: lösa problem, packa, lämna packning och åter jobba. Inse allvaret i vad jag ska göra. Säga hej då till nära och kära,  gå på en sista körkonsert och önska att jag var med och sjöng.

Juni. En lång dags resa till grannlandet.  Ett tid att samla fascinerande båtlivserfarenheter. Tyst sjöng jag för mig själv, en bön om att allt ska gå bra.

Juli. Av de nya erfarenheterna komponerade jag musikstycken i huvudet. "Slingrande snörens stöddiga sång", om repens egna liv. En morgon sjöng jag "Jag vill ha blommig falukorv" förvånande högljutt och överraskade alla 2 människor ombord på båten. Ryssland och isen sätter stop för vår tänkta färdplan och vi får tänka om.

Augusti. En timmes långa vaktpass, en båt att styra, havet öppet framför oss. Bland horisonten och landen i sikte. Nya bergssidor och stränder, och länder. Ingen av Astrid Lindgrens visor var osjungen, men till tröst ljudades "Sjörövar-Fabbe" oftast.

September. Stormar håller oss kvar i hamn. Vår startmotor brinner, en avgaslåda läcker. "Det är lika bra att sluta drömma",  sjöng vi som Ronny Eriksson,  "det går åt helvete i alla fall." Med min textändring drömmer man om arktisk is, men fastnar på något vis, likförbannat i Murmansks hamn.

Oktober. Resan tar slut. Oväntat med ett hårdsmällande möte med en annan båt. Masten av, motorn död, seglen sönderslitna. I det förtvivlade ögonblicket sjöng jag för allt livet var värt.

November. Snöfall och hemkomst firades med singstar-kväll. En omfamning med orden: Det är trevligt att ha dig tillbaka efter alla dessa månader!  Jag lyssnar på en konsert med samma kör som jag hörde på våren. Tar mod till mig att fråga om jag får vara med, och får höra att jag är välkommen!

December. Anställningsintervjuer. Körövniningar. Jobbintroduktioner och arbetspass. En gudstjänst med adventssånger avslutar terminen,  men jag greppade en läskig chans och fick vara med i en kör som sjöng på midnattsmässan, på julafton. Min hemliga dröm om att få medverka på något julståhej uppfylld. Överväldigad av minnet från båtkrockar, stormar och svårigheter sjunger jag av glädje och tacksamhet för livet!

Så gick 2013, alla dagar och månader. Nu har ett nytt år börjat,  och livet går vidare.  Om allt går som jag tänker mig ska jag skriva en bok om seglingen,  och så länge jag fortfarande andas ska jag fortsätta sjunga mig genom livet!