2012 inleddes med självförtroende och jag var så peppad att leva vidare, lära mig mer, utbilda mig färdigt till sjuksköterska, få livet att funka. Det var en så bra början. Jag började repetera kurser från sjuksköterskeprogrammets andra termin, men de flesta uppgifterna hade jag gjort så jag träffade bara mina kurskamrater under föreläsningarna och jag kände mig ensam av att inte känna någon i klassen. Jag höll ut, och för varje ny dag bekantade jag mig med någon ny människa och blev så småning mer och mer en i klassen. Jag hängde med min pojkvän på olika saker, hans teaterdebut och fester med hans teaterklass. Livet var ok!
I juni gjorde pojkvännen slut, helt oväntat och jag började sommarjobba dagen efter. Jag hade längtat efter att jobba och trivdes bra. Jag jobbade hela sommaren, och tryckte in en halv festival under en ledig helg, sen började plugget igen. Min revanch. VFU:n som förut varit underkänd skulle bli godkänd, och detta backkrön i utbildningen skulle besegras. Trodde jag. VFU:n fick sitt G, men till nästa kurs var jag inte behörig.
Efter att ha försökt alla alternativ fanns bara ett kvar: Studieuppehåll. Igen. Jag tänkte ut en plan och besluten fattades oerhört snabbt. jag sade upp mitt studentrum, för att inte ha det som utgift längre. Jag ska till Norge och jobba, emellan att jag pluggar bort resterna som inte gör mig behörig. Sedan ska livet gå vidare, jag har längtat vidare ett tag också, men alltid haft någon anledning att stanna kvar: pojkvän, studier (att inte vilja gå igenom ensamheten att börja i en ny klass igen), jobb, men nu har jag inte det.
Så nu är jag hemlös, på sätt och vis. Men samtidigt inte alls hemlös, så många vänner jag har som alla erbjuder mig att sova på deras soffa. Så mycket hopp, som bor i mitt hjärta att jag kan bo där. Samtidigt är jag så trött på motgångar att jag inte vet vad jag ska göra. Om nu inte det här går vägen? Om jag inte får något jobb, varken i Norge eller Sverige och alla vänner lessnar på min situation - vad händer då? En stund är väl ok, så länge det inte blir något varaktigt... Var det rätt beslut? Jag vet inte. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag nästa år skriver om ett fantastiskt år, ett år med många nya insikter, och lite insikter. Jag hoppas och för alla som läser detta att också ni får ett rikt välsignat nytt år.
2012 var ett fantastiskt år, trots alla besvikelser, och jag är tacksam för varje sekund.
Edit: Ett tecken på att det är lite tokigt just nu... Jag glömde nämna det häftigaste jag ställt till med och fått vara med om under 2012, nämligen att ha min egen konstutställning! Alla konstnärsdrömmar som jag tänkt döda med syrebrist får existera så mycket. En av alla drömmar jag inte trott skulle bli verklighet. Och det var bara en månad sen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar