Om läkemedelstentan och praktiken blir godkända ska jag börja tro på igen att att bra saker kan hända, tänkte jag. Om de blir underkända kanske jag satsar på ett karriärsbyte. Jag orkar inte "förlora" mer, och jag har inte råd med fler U:n.
VFU:n, som kuggades för två år sen har äntligen fått sitt Godkända betyg. Inte som för två år sen, då jag vandrade som på snöbeklädd blankis och ständigt ramlade över mitt dåliga självförtroende. För denna gång hade jag lite grus under fötterna, lite mer självförtroende i ryggen och viljestyrka i armarna. Blygheten satt leende på läpparna, istället för uppdragen i axlarna och jag stod ut från väggen. Självkritikern, fanns kvar, och tillfångatog mina tankar. Jag försökte argumentera emot. Jag är kompetent. Jag vill det här. Jag kan lära mig. Jag vågar försöka. Var det jag intalade mig. Och det räckte till ett G.
Skulle jag kunna påstå att det var lätt? Nja, det var kämpigt, och jag klarade mig rätt bra på praktikplatsen. Men när jag gick hem på eftermiddagen eller kvällen bröt jag ihop lite, satte mig i något hörn och grät otröstligt - men jag förstod nästan inte varför. Det rev och slet sönder, alla dessa tankar hur kass jag är. Att allt bra jag gör, vad det än är, fortfarande inte duger, hur bra det än är. Men nu är det resten som är kvar. Dags att prioritera: Up next - skriva klart på VFU-uppgiften och skicka den till kurskamraterna för opponering.
Ännu nästa - hitta en strategi för att slakta mitt tanketroll. För jag fick faktiskt G!
Jag är Godkänd (äntligen)! Jag är Grym (eller...)! Jag är Glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar