Du-dunk, du-dunk, lät de. Lugna och rytmiska, ett dovt, men ändå stark ljud. Så välkänt, men ändå obeskrivligt. Upplevelsen gav mig tårar i ögonen. Jag tänkte på hela mitt liv, varanda händelse, varje sekund av ångest och rädsla, av olust, av hopplöshetskänsla, förluster, och genom det slår mitt lilla hjärta, lugnt och stadigt. Varje sekund av glädje, spänning, äventyr, seger, överraskning, bleknar av glädjen när jag hör detta enkla lilla ljud. Så länge jag har varit nyfiken, men inte vågat höra efter, på hur mitt hjärta låter, vad skulle det berätta för mig om jag lyssnar?
Kanske detta. Livet är för kort för att väntas på. Att drömmarna jag har om konstutställningar och företagsamhet, om körkort, om att skaffa familj - när chansen kommer din väg: Ta den! Livet är för kort att väntas på.
Kanske detta. Livet är för kort för att grubblas över. Varför allting blev som det blev, vad är egentligen mening livet, varför finns jag kvar, när så många andra fina människor fick lämna världen?
Kanske detta. Livet är för kort för att inte lyssna. På det enkla dunkande ljudet från ditt hjärta, som berättar var du är. Om du går för fort?
Eller egentligen. Jag har inga bra ord att beskriva det med. Det var bara så märklig mäktig att höra mitt egna lilla hjärta, bevisa för mig att jag fortfarande är kvar och på väg.
(Ibland verkar det inte så på den här bloggen, men jag har fullt upp med att leva.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar