Det där med förlåtelse...

"Jag har funderat över vad det där med förlåtelse, jag... Vad är det man lovar när man säger att man förlåter någon? Betyder det att man lovar att låtsas som om det som hänt aldrig har hänt? Eller man lovar att glömma det som hänt?..."

Ur Den långa vägen till nu, framförd av Friteatern.

"Jag har förlåtit dig", säger han och vi gör något roligt istället, men jag undrar tyst om vi tänker lika om förlåtelse. Jag har hört orden förut, med något fel. Mitt snedsteg jag skulle ha blivit förlåten för förföljde mig som en flock jagande skuggor av orätt efter orätt efter orätt som gått ihop för att tala om för mig vilken dålig människa jag är...
Det är inte bara jag, vi människor tycks göra det hela tiden - trampa på varandras fötter, kapa av tår, krossa naglar. Vi gör illa varandra, trots att vi försökte att inte höra det. Vi är som igelkottar som försöker krama varandra... När vi sticker den andre, ber vi dem förlåta oss... Vad betyder det att förlåta någon?
Ibland har någon sagt orden "Jag förlåter dig", som om de vore tomma repliker i ett drama vi kallar livet, och de har egentligen inte betytt något, nästa gång min taggiga igelkottrygg sticker samma medmänniska får jag höra: "Du stack mig ju för en vecka sedan!"
För det gör ont, att bli trampad på en fot, få tårna avkapade eller krossa naglarna, det gör ont att krama en igelkotts taggar, och inte gärna ställer sig någon och glömmer att det som hände gjorde ont, så betyder då förlåtelse verkligen att man ska glömma?
Att "låtsas som om det inte har hänt", vad skulle var vitsen med det? Att lura sig själv, kanske? Lura sig att att om man inte tänker på smärtan finns den inte... Så...vad betyder det egentligen att förlåta någon?

Att förlåta defineras i Wiktionary som att: "1. ursäkta; acceptera, och gå med på att glömma bort, en handling som kan ses som en oförrätt" och "2. (ålderdomligt) lämna, överge", och av detta kommer jag fram till en sak. Det går inte att säga "Jag förlåter dig" och därefter ständigt påminna den man "förlåtit" om vad de gjorde.
Jag har har hört olika definitioner av ordet förlåtelse, som jag tycker är bra. Den ena: "Att lägga ner anklagelserna". Jag borde alltså fortfarande inte få höra igen och igen om något förlåtet misstag jag begick för tre år sedan...? Den andra: "Att överlämna hämnden åt Gud..."
Vi kanske inte blir klokare på det här, mer än att om vi förlåter varandra, utan att det är en underlig ordlek som jag inte förstår, så finns det kanske inga andra alternativ kvar än att gå vidare med livet. Att säga "Jag förlåter dig", släppa taget om händelsen och sluta låta sig plågas av mina misstag. Måste man påminna sig om allt tråkigt hela tiden, eller hur ledsen man varit?

Jag kommer att tänka på Kronofogden. Att om man får en skuld hos kronofogden och en betalningsanmärkning är det något som är svårt att bli av med. Även om skulden blivit betalt och inte längre finns, så finns det faktum att du haft en skuld finns kvar och stör. Så fastän människan ställt tillrätta är hon fortfarande fången av vad som var...
Vad förändrar orden "du är förlåten" om det bara är ord, och det som man gjorde fortfarande finns kvar i minnen, i samtal? Som en uppenbart trasig sida i en bok någon påstår är hel? Som att säga "Jag släpper dig fri" och äta upp nyckeln istället för att låsa upp fängelset?

Jag tror vi behöver förlåta, på riktigt. Inte som när förlåtelse blir en rutindialog när några sårat varandra, utan när orden "jag förlåter dig" innebär: "Jag släpper dig fri..." och vi gör det. Släpper personen fri. Fri från våra anklagelser för det som hänt och går vidare, lära av misstagen, lära av besvikelserna. Släpper sig själv fri, från att älta det som hänt, och istället ge sig en chans att läka.
Inte för att det människan har gjort är ok. Men för att det inte är rättvist att plåga sig själv med något som redan har gjort ont.