Ibland försöker jag att inte tro...

Kanske skulle jag kalla mig kristen, eller någon av alla andra omskrivningar av samma betydelse, men jag har aldrig gillat att sätta etiketter på människor. Skulle jag ändå kalla mig något utifrån min tro vill jag använda ordet “Lärjunge”; som om nu skulle vara som när Jesus gick runt på jorden med sina tolv lärjungar. Kanske för att jag fascineras av samme Jesus. Kanske för att det utmanar mig för mycket. Men mest för att jag i livet så ofta känner igen mig i dem: Petrus, när han hängivet lovar att gå med Jesus, i fängelse och död och sedan inte ens vågar erkänna att han känner Jesus, Thomas när han ber att få se Jesus spikhål innan han verkligen litar på att hans Herre är uppstånden, och ibland kanske till och med Judas som med en kärleksfull gest förråder sin vän och sedan ångrar sig så grymt att han tar död på sig. För att jag känner igen mig i att vilja mycket, men klanta till det, i att tvivla och vilja ha bevis, att i ett andetag säga “Jag älskar dig!” till Jesus och sedan springa iväg mot något som motverkar allt jag nu säger att jag tror på, att sedan ångra det vägvalet och undra hur man kommer undan sitt samvete när man lever.

Ibland intalar jag mig att allt det bara är strunt, självklart kan allt förklaras på något mer realistiskt sätt än att en Gud skulle finnas? Så fort jag ställer mig upp och pratar om tro, misstänker jag att det borde bli flummigt, men trots det lever min tro kvar inom mig.
Ibland försöker jag att inte tro, för att jag kan inte förklara på ett konkret Varför? jag tror det jag tror, men mina försök leder mig tillbaka till utgångsläget - jag tror och jag vill leva med min tro.
Ibland önskar jag att jag trodde på något annat, eller på ett annat sätt, något mindre jobbigt - samtidigt gör det mitt liv lättare att leva, det ger mening åt och kämparanda mot motgångarna.
Ibland vill jag ta min tro, stampa på den och skälla ut den, ge den en omgång nästa bjj-träning, men jag blir bara förvånad att den verkar tåla det. Om och om igen funderar jag på det. Kan det verkligen vara så...att jag faktiskt har hittat något hållbart?
Ibland vill jag helt enkelt bara sluta tro, när den tro jag har jagar mig uti utmaningar som är större än jag kan hantera. Att trotsa mina rädslor och osäkerheter, när jag känner mig otillräcklig, har jag ändå ingen annanstans att vända mig än till Gud med ett ynkligt “Hjälp mig!”

Ibland försöker jag att inte tro, men min tro är redan fastklistrad i mitt hjärta, och balanserar mig fram i livets stormar och solskensdagar. Kanske för att den hållit för alla mina tvivel, kanske för att jag nånstans egentligen vill tro, kanske för att jag helt enkelt behöver något som håller när livet ibland brakar ihop...
Ibland försöker jag att inte tro, för att det låter så påhittat, för att jag ibland vill vara någon annan, för att jag genom min tro hamnar i utmaningar som jag inte klarar av. Ibland försöker jag att inte tro, för att jag så ofta hamnar i markkamp, brottning -som egentligen är mellan vad jag drömmer om och vad jag (inte) vågar, vad jag tror och hur jag tvivlar, hur jag vill leva men ändå inte lever... Trots det tror jag fortfarande.
Det kanske är så, att om min tro ska klara att hålla uppe mitt hopp när livet här på jorden går sönder, så ska den tålas att brottas med. För om tro går sönder när man brottas med livet, hur ska den hålla att leva med?

/Inece