Lite som Idol...?

Mitt i samtalet upptäcker jag att vi sitter på rad framför patienten. Vi i arbetskläder, sittande i en vardagsflott soffa, med anteckningsblock och inget avslöjande om vad vi tänker -blickar. Patienten i landstingets patientkläder (inte de kläder jag skulle välja om jag vill gå på ett möte som ska planera min framtid), i sjukhusets säng. Jag distraheras av att tänka på tv-programmet "Idol", att det är något konstigt med den här situationen... Visst, enkelt uttryckt kanske det är lite som Idol: Vi är "Juryn", patienten är den sökande som hoppas på en "Guldbiljett": sina önskemål och behov tillmötesgådda, uppfyllda, lyssnade till... Men att jämföra det med Idol får det att kännas på något sätt ytligt.

"Det är något konstigt med den här situationen", tänkte jag, och det fick mig att reflektera över att jag fick en oväntad hjärtklappning när jag skakade hand med mötets biståndshandläggare - som om hon skulle utgöra något hot för mig? Det konstiga är fortfarande att jag hamnat på en sida av bestämmandet, som jag inte alls är van. Jag skulle väl vara den som ber om en "Guldbiljett", inte den som är med och delar ut dem. Måste det vara "idol-jury"-känsla över ett planeringsmöte? Detta var inte alls vad jag kände under min förra VFU, men vem är jag att komma och tycka om det sätt som de tycker passar så fantastiskt bra? Jag är ju bara en klumpig sjuksköterskestudent...
Och så sitter jag själv där gång efter gång. Med min lärare, handledare och huvudhandledare framför mig. "Jaha", säger dem och låter mig berätta hur jag utvärderat min utveckling under VFU-tiden. Efter varje punkt, rättar dem mig med "facit": Min handledares utvärdering. Det är så bekant, med den situationen att jag inte ens reflekterar över att jag sitter där och försöker få en Guldbiljett: Ett papper på att VFU:n är Godkänd.
Tanken slår mig hårt, hur viktig vår bedömning av människor är. Men, så svårt det är. Samtalen på morgonrapporten, någon tycker att patient x är otrevlig, några andra håller med - när jag någon timme senare gör något inne hos patient x så är denne inte otrevlig, utan faktiskt den första att uppmuntra mig. Är bristen på entusiasm hos någon, rädsla för att ta plats/ta för sig/vara till besvär eller ointresse?
Och vem har egentligen rätt - när jag upplever min patient som trevlig, men inte min arbetskamrat gör det?
Hur länge kan vi dividera om vems "tolkning" av någons personliga egenheter som är rätt innan vi får för oss att tala med den människa det berör? Fast å andra sidan kan man ju inte bara fråga: "Hur kommer det sig att jag tycker du är trevlig, men mina arbetskamrater inte tycker det?"
Jag undrar en stund under mötet, om det sjuksköterskan berättar är vad jag också skulle ha kommit fram till, men låter frågorna vara i sin obesvarbara ovetskap. Jag undrar istället vart jag ska hitta modet att tro på det jag ser. Visserligen vilar många av mina arbetskamraters bedömningar på flera års erfarenhet. De borde veta bäst. Samtidigt, är inte jag nästan halvvägs sjuksköterska? Jag har också jobbat, kanske inte flera år, men tillräckligt länge för att ha lite koll jag också. Jag vet att jag ser inte alltid det alla andra ser, men att det skulle vara fel på mina ögon för det?

(Nu blir det här inlägget för långt och brett, så jag skriver en "uppföljare" någon annan dag.)

/Inece