(Fönsterutsikt från gårdagens buss och dagens tåg-färd.)
Denna stora frågan, men svaret är inte alls enkelt. Kanske var det enkelt på tiden när fantasibristen inte hindrade en, då man kunde svara prinsessa, häst eller barkbåtskonstnär utan att fundera över hur realistiskt svaret var. Samtidigt, måste man få drömma.
Sedan jag i tonåren övergav min övertygelse om att jag skulle bli veterinär har mina framtidsidéer spårat ur med jämna mellanrum. Ena stunden skulle jag bli journalist, för att nästa fundera på präst, eller... billackerare kanske? Och så stannar jag upp beslutar mig för att läkare ska jag bli. Månader senare: Ambulanssjukvårdare, journalist, lärare - vad ska ja göra med mitt liv? Jag får panik över att livet är kortare än vad jag har drömmar till...
Sjuksköterska får det bli bestämmer jag, och beslutet vilar och växer i mig, i ett helt år, utan att jag ångrar mig. Ett år in i utbildningen och omvårdnad är mitt lilla hjärtämne, mer än tidigare. Ändå sitter jag här och funderar över om jag verkligen kommer tillbaka om jag gör ett studieuppehåll nu. Det finns ju så mycket jag är intresserad av, tänk om livet inte räcker till... Vill jag då verkligen hålla fast vid något som en gång var vad jag verkligen ville, men som jag återkommer till att jag inte är lika säker på längre?
Jag ville alltid vara som min pappa, när han bodde i sin husbuss. Det var något avslappnat med hans livsstil som jag drog mig till, men samtidigt vill jag inte ha det slarviga och ostrukturerade, bara inställningen till livet: "Det värsta som kan hända är att det går som du vill!" Någon sa att han var som en trollslända, ett dagsfly, som bara levde för dagen -och jag undrade varför det sas som om det vore något negativt. Och kanske är jag mer som min pappa ändå; jag har problem längre fram i tiden än vad en 1 års almanacka gör. Det var lätt att prata om "när jag blir stor" när jag var mindre, då den "vuxna världen" var så långt borta att det inte nådde min förmåga att planera. Jag kan inte se mig 10 år i framtiden, det är ett kolsvart hål, men jag vet att jag andas just nu, jag vet att jag har massor av drömmar.
Kanske är inte alla vägar i livet som tågturer, som har en startstation och en slutdestination - och när man är framme är man framme. Kanske är det en mycket mer spännande resa där man får hoppa av ett tåg, och byta till ett annat - fastän det inte var tanken från början. Kanske är det inte att komma fram som är det viktiga, utan hellre att uppskatta resan? Mötet med medresenärer, utsikten, tankarna längs vägen, tvivel, försäkran, fötterna som fortsätter vidare när modet ett ögonblick sviktar...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar