Rädsla och förväntan

I förra veckan ramlade svarbeskedet från Studera.nu ner i min e-brevlåda och tillsammans med min kompis i telefonen läste jag: "Umeå Universitet, Umeå, rservplats...", "Mittuniversitetet, Östersund, ej behandlad...", "Umeå Universitet, Örnsköldsvik, Antagen".
- Grattis! sa min vän direkt och jag sa helt lugnt tack, som man ju säger när någon gratulerar en.
- Nu måste du ringa runt och berätta det, sa hon och vi la på.

Hela våren och sommaren har jag pratat om detta som "om" och nu helt plötsligt har min dröms början fått ett datum, när. Det är på riktigt! Jag ska bli sjuksköterska! Nu är nedräkningen på full gång, varje dag är en dag närmare skolstarten och jag är så nervös. Tänk om det är helt fel vägval? Tänk om jag blir en katastofal sjuksköterska? Tänk om jag inte får några vänner i klassen? Tänk om jag inte klarar av att plugga på universitet och börjar skära mig igen? Eller trasslar in mig i vissa mat och vikt-tankar är nog mer troligt i så fall? Jag känner mig så liten och rädd.
TEJP-lägret närmar sig med stora steg och också det är en utmaning utöver det vanliga i år. Tack vare mitt fördjupningsprojekt, som handlade om att lita på Gud och anta utmaningar i livet, så har jag fått chansen att skriva en lista med fem insikter jag fick under det projektet och framföra den på någon av kvällsunderhållningen. Jag och mina tala inför folk-rädsla, varför ger jag mig in i sånt gång på gång? Nämnde jag min rädsla för höjder, vilken jag haft som projekt i ca ett år att besegra, och att jag valt som seminarium "bergsklättring".

Jag skulle inte göra alla dessa saker om jag inte trodde att det gav något, om det inta fanns en brinnande längtan i mig att det ska åstadkomma något. Jag drömmer om att föreläsa, min tala inför folk-rädsla är något jag måste komma över eller i alla fall lära mig hantera den på något sätt. Den pirriga känslan jag hade i min mage, när jag klättrade med min klass i Kullaberg är underbar, en härlig känsla som jag bara vill ha mer av. Det är känslan av panik, som också fanns där, som jag vill bli av med! Jag känner inte bara rädsla inför dessa saker, det är en speciell rädsla: rädsla som är blandad med förväntan. Att förvänta innebär sin risk i att man kan bli besviken, och samtidigt kan mina förväntningar slå in. Man kan inte vara rädd för allt, då om nån gång blir man besviken. När man inser allt man kunde ha gjort om man vågat satsa. Rädsla kan ändå vara bra, när den inte förlamar mig leder den ofta till att jag är lite försiktig, vilket i sin tur kan innebära bättre resultat. Om mina föreläsningar är igenomtänkta, borde de rent logiskt ha bättre kvalitet. Om jag är försiktig när jag klättrar minskar jag risken att råka ut för en olycka. Och så vidare...
Är det möjligt att använda sin rädsla för att genomföra de äventyr i livet vi finner skrämmande? Vad händer egentligen när man blandar rädslan med förväntan? Kommentera gärna och berätta vad du tänker, för jag är bara en enkel funderare.

Ha en god lördagskväll!
/Inece