Vem är hon egentligen?

Det är bara någon vecka sedan jag klev ur bussen från Ö-vik, andades djupt och suckade "Äntligen hemma igen!" Om några veckor kommer jag ta samma djupa andetag i Ö-vik, och tänka samma tanke. Mitt hem är i Övik, lika mycket som i Östersund (med omnejd) och det förbryllar mig en aning. Jag kan förskunka i tankar på hur saker en gång i tiden var. När "ICA Stuten" i Torvalla fortfarande fanns, och det fanns en pizzeria precis bredvid, när jag och min bror lekte i en by av kojor i en skog i närheten och stadsbussarna var likadana som landsortsbussarna (väldigt besvärliga om man har med sig en barnvagn), men allt detta är flera år sedan. Det går upp för mig att jag inte riktigt vet när "ICA Stuten försvann", eller kojbyn, eller bussarna, allting förändras hela tiden och ibland är det svårt att hänga med.
På samma sätt kommer jullovet att glida förbi, alldeles för snabbt. Det är mycket jag vill hinna med, så måna släktingar att träffa och så ska jag åka på läger över nyår, som alla år förut...

Tankarna går bara inte riktigt ihop, en gång var jag en osäker 17-åring, rädd för att bli vuxen och klara mig själv och nu är jag helt plötsligt 20 år. Jag räknas som vuxen, men ibland glömmer jag bort det. Ibland tänker jag som om jag fortfarande vore liten och knappt når upp till köksbordet. Tiden går, vi åldras. Jag kan tänka på all tid jag kunde gjort något nyttigt under, men som jag slösade bort på att förstöra mig själv. Alla dåliga val jag gjort, saker som gått snett, men jag skulle ändå inte vilja ha det ohänt!

Det blir lätt att jag stirrar förundrat i min spegel, minns olika situationer i mitt liv och frågar förundrat "Vem är hon egentligen?" om människan jag ser.
Jag skulle aldrig kalla mig själv "modig", ändå gör jag saker som jag om det vore vem som helst annars skulle kalla modigt.
Jag inbillar mig att jag alltid klagar över tråkigheter i världen utan att göra något, men inser ofta senare att det inte är sant.
Jag har alltid varit mer eller mindre rädd för människor, extremt blyg och jag trodde inte att jag skulle lyckas med någonting i mitt liv, och därför är det ibland svårt att fatta att jag sitter här; att jag kan vara ute med första hjälpen-gruppen, att jag kan träffa nya människor utan att vara rädd flera dagar innan och jag har hela livet framför mig.

Det är så fascinerande att det ändå är mycket på grund av alla mina misstag, min extrema blyghet, mina gråtna tårar, som jag står kvar. Genom alla års envishet har jag byggt något slags underlag och jag är inte livrädd för min egen framtid som jag en gång var. Jag är så operfekt, jag som misslyckas och klantar till allt, men trots det (eller därför?) är jag värdefull, och jag kan få något meningsfullt uträttat i den här världen, för någon enda människa! Det kan alla, det spelar roll att vi andas.
Jag kan ändå inte fatta; Vem är hon egentligen? Den person en gång jag var, som jag är och håller på att bli...

/Inece

(Bilden är tagen på mig för tre år sen, på en skotertur där jag passade på att skutta lite i snön. På bilden har jag precis provat att göra en hjulning eller handvolt, men jag landade lite fel, men det är bara att försöka igen!)